|
Här nedan redovisas projektet 1988-1989 Projekt ”Detta är jag” Bakgrund: Ulrika Hörberg ser en annons i en kvällstiding att bidrag kan sökas från Svenska Filminstitutet till nyskapande projekt.Ulrika skriver en projektplan och skickar in .Helt oväntat och mycket glädjande beviljar Svenska Filminstitutet medel till projektet. Deltar i projektet gör även Vuxenundervisaren/läraren Brita Magnusson,erfaren studiecirkelledare och Ulrikas dåvarande kollega på ABF . Brita ansvarar för filmandet. Så här såg ansökan ut i korthet: Gravt utvecklingsstörda med arbetsplatsdagcenter i Sandviken berättar med filmens hjälp omsig själva. Att med videokamerans hjälp dokumenteravuxna gravt utvecklingsstörda berätta om sig själv. Sitt boende och sin fritid. Personerna har inget tal och flera har stora talsvårigheter. Ingen är läs – eller skrivkunnig. De flesta har svårt att benämna färgeroch kan med hjälp räkna till 10. De tilltänkta personerna 5-7st ingår redan i studiecirkel i skapande dramatik och vuxenundervisning. Dessa personer kan inte berätta om sig själva annat än enstaka ord.Filmen ska främst visas för arbetskamraterna på dagcenter och i studiecirkelgruppenViktigt är att den personliga integriteten sätts i främsta rummet. Metod: Att filma den utvecklingsstördas boende Ex. Kalle bor i en liten by tillsammans med sin åldrig pappa. Kalle har en katt. Hur ser det ut där han bor? Vad gör han hemma? Hur ser katten ut? Kalle är i 40- års åldern och har hittills levat helt isolerad på gården men har nu kommit till ett dagcenter och fått kamrater. Han kan inte med ord berätta om sitt boende och fritid. Kalle ska naturligtvis i största möjliga mån filma sig själv (med hjälp) och välja motiv. I den tilltänkta gruppen har vi fler deltagare med liknande bakgrund. Ex. Lisa bor sedan några år på grupphem. Tidigare bodde hon på ett stort vårdhem. Hon har inga föräldrar kvar i livet. Hon är i femtioårsåldern och har talsvårigheter. Lisa vill också berätta om hur hon har det i sitt hem. Redovisning av Projektet Detta är jag Projektet genomförs september 1988 till 15 maj 1989. Besök görs hemma hos fem vuxna gravt utvecklingsstörda som är med i studiecirkeln .Tre av dem bor tillsammans med förälder, två bor i gruppbostad. De är i åldern 28-55 år. Ingen av dem är läs- eller skrivkunnig. Samtliga saknar nästan helt förståligt tal . Tre har Downs syndrom. En första kontakt tas med anhöriga eller personal per telefon .Projektet beskrivs. Samtliga kontaktade är positiva till projektet . Därefter görs ett besök i de de olika miljöerna .Där inhämtas genom samtal information om den utvecklingsstördes bakgrund och nuvarande situation. Vi berättar hur vi tänkt oss filmningen. Med de utgångspunkter vi har (amatörfilmare ganska tekniskt okunniga, de utvecklingsstördas bristande koncentrationsförmåga samt oförutsett som kan inträffa) så krävs kanske flera filmningstillfällen per deltagare. Vi upplever att detta projekt har varit mycket givande. Videofilmning är ett helt oöverträffat hjälpmedel för att nå den gravt utvecklingsstörda. Den utvecklingsstörde har fått en unik möjlighet att vara ”filmstjärna ”. De utvecklingsstörda får genom filmen ett ”ansikte” både inför oss, kamrater personal och sig själv. Samtliga filmade är stolta över sin insats. De föräldrar/personal som medverkar är positiva till projektet . Även övrig personal pådagcenter ser filmen som informativ och rolig. Övriga utvecklingsstörda i studiecirkeln kommenterar filmen och gruppsammanhållningen ökar efter visningar av filmen. De icke-talande får här berätta för sina talande kamrater som kommentarer. De filmade blir bekräftade av sin omgivning. Filmen kommer att vara ett värdefullt pedagogiskt material under lång tid i den aktuella gruppen. Vid varje ny visning upptäcker de utvecklingsstörda nya saker hos sina filmande kamrater. Från att bara sett detaljer ser de idag mer en helhet VILL DU VETA MER OM PROJEKTET KONTAKTA ULRIKA HÖRBERG ulrika.horberg@telia.com . |