|
En text skriven vid studier vt 1998 D-pedagogik Högskolan i Gävle Ulrika Hörberg,verksamhetsledare Bildning och de obildbara Vid tiden då Oscar Olsson utvecklade sina bildningsideer´, när Ellen Key reste runt i landet och kvinno- nykterhets-, arbetarrörelsen vaknar-var fanns då de”obildbara”? Kring sekelskiftet kallades de utvecklingsstörda: sinneslöa, idioter, halvidioter, sinneströga, fånar, tåpiga,klensinta. Nordisk familjebok beskrev dem vid den tiden så här: ”Vanligen är det blott genom yttre dressyr och genom fruktan för straff som idioten kan inläras att skicka sig anständigt i sällskap med andra. endast hos de högst stående kunna mänskliga sedliga instinkter genom förståndigt uppfostran framkallas” Ända fram till 1950-talet bestod denna dehumaniserande människosynen.Var i det framväxande folkbildningssamhället fanns ”de obildbara”? Många var undangömda i sina hem , en del arbetade hårt under ovärdiga former hos bönder, andra hade turen eller oturen att få komma till ett idiothem. (asyl)Emanuella Carlbeck (1829-1901)öppnade i Göteborg 1866 Sveriges första hem för enbart sinneslöa barn. Hon blev avrådd att vårda och undervisa idioter . Det ansågs vara meningslöst och hopplöst.Emanuella Carlbeck ansågs vara lika idiotisk som barnen ,men hon framhärdade. 1875 flyttade hon verksamheten till Mariestad och skapade idiotanstalten Johannesberg. ”Idiotanstalten har till ändamål att uppfostra,handleda och vårda sinneslöa personer så att deras andliga och kroppsliga tillstånd må förbättras,dåliga vanor borttagas,anlag för nyttigt arbete utvecklas och en gång vunnen utbildning bevaras och tillgodogöras” (Föreningen Betainahemmets årsredovisning 1895) Välgörenhetstanken dominerade. Under senare hälften av 1800-talet trodde pionjärerna att kärleksfull uppfostran ska bota de sinneslös barnen,men denna optimism kom att förändras.Redan kring sekelskiftet och i början på niottonhundratalet upptäcker att man att utvecklingsstörda inte klarar sig själva efter åren i sinneslöskolan.Och då blir lösningen en livslång anstaltsvård.Men de skulle vara med och arbeta på sin egen försörjning med bl.a självhushåll.(jordbruk) Asyler,arbetshem byggdes. Den kristna barmhärtighetstanken dominerade.De utvecklingsstörda betraktades som värnlösa och skulle skyddas.Därför byggdes höga staket runt asylerna -av omtanke.De skulle skyddas från omgivningen. .En mer pessimistisk syn växte fram i takt med rasbiologin och arbetslöshet på 1920-30 talet.Utvecklingsstörning betraktades nu som ett moraliskt handikapp. ”En ohejdad egoism kännetecknar dem ej sällan, en djupare tillgivenhet och tacksamhet är ganska sällsynt.Många röja svår elakhet,hämndgirighet och även grova brottsliga tendenser.” (Medicinsk folkbibliotek 1931) Samhället måste nu skyddas från denna ”moraliska fara”. De utvecklingsstörda kunde sprida mindervärdiga arvsanlag till befolkningen.De var även en ekonomisk fara eftersom de inte kunde bidra till sin försörjning.De utvecklingsstörda kom att betraktas somundermåliga.Det berättigade isolering på specialsjukhus,tvångssterilisering.Efter andra världskriget behövs det arbetskraft,folkhemmet växte fram,rasbiologin kritiserades och en handikapprörelse började växa fram. Den medicinska synen på de utvecklingsstörda (den utvecklingsstörde var sjuk,skulle vårdas av läkare, kallades patient,bodde instängda på sjukhussalar)kom att förändras under 1950-60 talet, mot den pedagogiska synen (den utvecklingsstörde kan lära sig saker genom träning och utvecklas I mitten av 60-talet väcks tanken om ”normalisering” integrering”.Att vara eller inte vara bildbar ”obildbar” En liten skrift”Asyler för obildbara sinneslöa” (på uppdrag av Abnormmötet(1904) menar ”Det är hardt när omöjligt att uppdraga en bestämd gränslinje mellan bildbara och obildbara sinneslöa” Hela tiden var gränsdragningen inkonsekvent och missvisande. Egentligen behandlades, med dagens mått mätt ,alla, utvecklingsstörda,som om de vore obildbara. Och det kommer att dröja ända fram till 1968 och med träningsskolans införande-som de obildbara barnen blir ” bildbara”.Monika (född 1952) skådespelare i Gävle Handikappteater kallar sig själv för ”Sveriges i särsklass smartaste mongo”. 1962-64 stängdes hon av från särskolan i tre år eftersom lärarna ansåg henne obildbar.Pappa Sivert lärde, på sin fritid , Monika att läsa och skriva .Genom studiecirklarna i teater-fick Monika stärka sin självkänsla. Nu tretton år senare och med många roller bakom sig -klarar hon att studera in och framföra långa monologer Uppkäftig står ”kromosomrubbning” där på scenen i skinnjacka och jeans och tar revansch .”Den obildbara” har framträtt flera gånger i TV och radio. Folkbildning och de ”obildbara”I mitten av 60-talet hade utvecklingsstörda möjlighet att studera påfolkhögskola(Kjesäter) Och först i mitten av 1970-talet blev det vanligt med studiecirklar för de utvecklingsstörda.Folkbildningestanken, som växte fram kring sekelskiftet, når 70-75 år senare ”den obildbara”. Och då insåg samhället att studieförbunden hade en uppgift att fylla. Vårdhemmen skulle avvecklas.Den utvecklingsstörde skulle integreras i samhället.Då var det viktigt att ge den utvecklingsstörde ”hut och hållning” (till gagn för sig själv och kanske ännu mer för omgivningen) till ett billigt pris.Landstingen,som då var huvudmän, överlät i många fall ansvaret för ”social träning”(ADL-träning) på studieförbunden.Och ett folkbildningsarbete för ”obildbara” började .Studieförbunden öppnade sig under slutet av 70 -talet och början på 80-talet för de utvecklingsstörda- eftersom de nu var lönsamma. Verksamheten fick ju ökat statsbidrag(prioriterade cirklar) Stundtals liknade det hela ,enligt mig,ett ”jippo”. Studieförbunden kallade det profilering. - och som försvann med sämre ekonomi. .Studiecirklar sågs ofta av landsting m.fl. som en passande och billig fritidsverksamhet.T.ex. ett gäng utvecklingsstörda tjejer badar bastu varje tisdag med en personal. Det fanns alltid någon studieplan som passade (t.ex”Kvällar på stan ”/Fritidsskolan.)Men innan ”SärVux” skapades-vuxenundervisades(svenska,pengar,samhälle) de utvecklingsstörda genom studiecirklar.Ett både seriöst och viktigt arbete,som gjorde att kunskap förvärvad i särskolan kunde bibehållas och växa. Ordet ”bildning” nämndes och nämns inte ofta i samband med utvecklingsstörda och studiecirklar . Utvecklingsstörda -tränas,undervisas och sysselsätts. Landstingen drog nytta av studieförbunden-som i sin tur drog nytta av statsbidragen,som i sin tur gjorde att ”de obildbara”fick chansen att äntligen möta studiecirkeln. Under niottiotalet och studieförbundens alltmer försämrade ekonomi(bl.a genom minskade statsbidrag)försvann stora delar av ”jippot”för eftersatta grupper .Studiecirklar för utvecklingsstörda har minskat .De ”obildbara”har förmodligen förvandlats till ”de olönsamma”. Tillbaka till sekelskiftet. Det fanns undantag.Det fanns tankar som liknar bildning/folkbildning även då bland de som arbetar med idioterna .Elisabeth Anrep-Nordin(1857-1947)ansvarig för ”Drottning Sofias stiftelse”(Göteborg) tar sig an blinda sinneslöa. Sinnesslöa med flerhandikapp var inte välkomna till idiothem och asyler .Elisabeth Anrep-Nordin menar att även dessa förvildade och utan moralbegrepp blinda sinneslöa, kan bildas . ”Undervisningen borde utvecklas på ett sådant sätt,att lärjungen kunde liksom leva sig till det inlärda,ty endast det man själv upplevat eller erfarit,åtminstone under barnstadiet,är ens egendom. Mekaniskt inlärt vetande blir oftast ofruktbart för livet och här bland dessa barn,om någonsin,böra vi ”lära för livet”och icke för skolan” (Ur årsberättelse för stiftelsen 1906/07) Har Elisabeth Anrep-Nordin kanske varit och lyssnat på Ellen Key, eller läst någon skrift av henne -eller är det bara tidens tankar och strömningar som når ända fram till de som vigt sitt liv åt de obildbara? En bild En bild från 1940 i boken ”Utan talan”(Karl Grunewald/Thomas Olsson). griper mig .Den visar ett matbord och bestick på Vipeholm specialsjukhus .De utvecklingsstörda åt endast med sked.Kniv och gaffel ansågs farligt.Djupa bleckskålar och bleckmuggar för porslin skulle ju de sinneslöa slå sönder. I boken berättar också Jan Erik Hegborn om ett besök på samma sjukhus tjugofem år senare(1965): :”Maten kom i kantiner från centralköket och jag minns att det var ägg,bröd med pålägg och chokladmjölk.Allt blandades i en enda salig röra i små rostfria skålar och sedan matades dessa stackars människor med geggan” 1998 visar jag bilden från 1940 för mina utvecklingsstörda skådespelare.Flera av dem kan inte läsa och har gått i träningsskolan. Vi har nyss suttit runt det stora bordet och ätit lunch ur våra matlådor. Matlådor som några av dem själva förberett hemma dagen innan. Vi har ätit med kniv och gaffel.Druckit ur glas-Matlådorna har de utvecklingsstörda själva värmt i ugnen,dukat fram och diskat sen.Tänk vad tiden har gått.De obildbara-slipper bleckmugg och sked och gegga.De bestämmer själva sin mat.De har fått chansen, förtroendet att genom reformer,folkbildning och erfarenhet -lära sig. Jag är övertygad om att även Vipbyholmarna hade klarat både kniv, gaffel och porslin om de fått chansen.De hade inte varit obildbara .Däremot var tiden det. Kan de obildbara uppnå bildning? Funderingar med utångspunkt från Bernt Gustavssons syn på bildningBernt Gustavsson:Ser alla människor som bildbara.Alltså är även de utvecklingsstörda bildbara. -att bilda sig är att bli bekant med något som vi på förhand inte känner till.Kniv,gaffel förr-nu datorer,telefonkort-det gäller bara att få chansen att möta det okända.Att inte någon annan väljer bort det - då förblir ju den utvecklingsstörde främmande för det obekanta och kan inte öka sin bildning.Vi måste alla kämpa för att den utvecklingsstörde får möjlighet att prova även det vi s.k. normala tror är för svårt,eller olämpligt.Vi måste ge dem chansen att göra sina egna erfarenheter-utan våra fördomar. -varje människa tolkar och förstår den verklighet hon lever och verkar i med utgångspunkt från det som är bekant för henne. Tänk vad obildade vi, icke institutionsboende , först skulle vara i asylens värld.Att bli behandlade, som idioter. Skulle vi inte vara lika osäkra, som dåtidens institutionsboende var inför ”den fria världen. ”Med hjälp av det redan bekanta förstår vi det obekanta, det för oss annorlunda och främmande.Det här kan ibland för utvecklingsstörda vara en svårighet.Att se sambandet mellan det bekanta och det obekanta -förstå att kunskap är överförbart. Jag tycker mig ofta har mött det. Men med lite hjälp går oftast sambandet att se.Den utvecklingsstörde är ofta mycket motiverad ,att försöka lära känna det obekanta , eftersom han vet ,att ökad kunskap minskar klyften till de ”normalas”värld. -för att lära oss nytt måste vi öppna oss för det som är nytt och annorlunda att distansera oss från den alltför välbekanta vardagen.. De utvecklingsstörda är många gånger snabba att öppna sig för nya företeelser i samhället trots att de under lång historisk tid har stått utanför den kultur , de är så öppna för.Ibland kan öppenheten förorsaka en del problem då de inte kan förstå konsekvenskerna av ny kunskap eller inte förstår att hantera den nya kunskapen fullt ut .(te.x. kontokort”heta linjen”,070 nummer och olika lotterier och spel.) Många ickeläskunniga klarar av både cd-spelaren, videon och fjärrkontrolen. Dialogen-den som deltar i ett samtal lämnar tillfälligt sin tidigare tolkning för att öppna sig för andras tolkningar,för att därefter föra det tillbaka till sig själv med en annorlunda och berikad tolkning av det samtalet rörde sig om. Det är en fröjd att höra ett samtal mellan utvecklingsstörda. Hur de diskuterar en händelse och försöker förstå,förklara den.Dialogen mellan utvecklingsstörda, liknar enligt mig, mer den bildande dialogen-än dialogen mellan icke-utvecklingsstörd och utvecklingsstörd- eftersom den icke utvecklingsstörda ofta intar en undervisande roll.Tror sig sitta inne med de rätta svaret,de rätta värderingarna.Däremot kan dialogen mellan utvecklingsstörd och en lyhörd icke utvecklingsstörda vara ytterst bildande för den icke utvecklingsstörde.Att få insikt i en medmänniskas sätt att fundera-är berikande i högsta grad. Både det nära samtalet och kommunikation över långa avstånd. Men också mellan kulturer .Tyvärr upplever jag att många utvecklingsstörda är osäkra och ibland rent av fördomsfulla mot andra kulturer(invandrare,bögar,psykiskt sjuka)Hackordningens hårda lag sätter här många gånger stopp för öka bildning. Kulturella arvet kritisk reflektion över den egna kulturen och nödvändigheten att studera andras.Att förstå sin egen kultur (hur utvecklingsstörda haft det genom tiderna och rättigheterna nu) intresserar många utvecklingsstörda.Och ger dem en medvetenhet om sin egen situation.Att få ifrågasätta ,tänka kritiskt -gör att man växer som människa. Tyvärr finns det fortfarande många i vårt samhälle (personal,poltitiker,anhöriga), som begränsar de utvecklingsstördas yttrandefrihet ,i hopp om att kunna kontrollera dem och därmed behålla sin egen maktposition-Detta påverkar naturligtvis negativt de utvecklingsstördas möjligheter. .Personlig integrerad kunskap. (Ellen Key-bildning är vad som finns kvar när vi glömt det vi lärt.”) Den som besitter praktisk klokhet är förmögen att utifrån sin allmänna kunskap med hjälp av sitt goda omdöme kunna avgöra vad som är klokt att göra i de konkreta situationer människan befinner sig i. Jag anser att de flesta utvecklingsstörda har ett gott omdöme,men precis som vi icke utvecklingsstörda finns det situationer och tillfällen- de inte har det.Ibland har icke- läskunniga utvecklingsstördas reflektioner förvånat och och bildat mig. De ”obildbara”-folkbildningspropositionens kosmetika. (kosmetika= förskönar, döljer skavanker) Nu benämns ”den obildbara” blivit funktionshindrad.Majoriteten av de utvecklingsstörda vet inte vad ordet funktion betyder.Därtill har man buntat ihop alla handikappade i en kategori.Att handikappade är olika och har helt olika behov-är enklast att bortse från.Då behöver samhället inte engagera sig djupare och undersöka de verkliga möjligheterna till att uppnå det man säger att man vill uppnå. Låt oss ta en titt på lite av vad som står i Folkbildningspropositionen : -Det behövs mer folkbildning för att nå underpriviligerade grupper i vårt samhälle Vilka är dessa?Invandrare och funktionshindrade? Jag anser att de verkligt underpriviligerade grupper i dagens samhälle är barn-och ungdom och dessa ska som det framgår av propositionen inte folkbildningen syssla med. -invandrare och deltagare med funktionshinder utgör särskilt viktiga målgrupper .... bredda kulturintresset,ökad delaktighet i kulturlivet -Folkbildningen bör ha en viktig fördelningspolitisk uppgift både geografiskt och socialt genom att den når grupper som inte får del av samhällets övriga kulturutbud Det låter ju demokratiskt och rörande.Helt plötsligt omnämns dessa grupper som viktiga. Det är ju enkelt för staten att skjuta över stort ansvar på Folkbildningen för dessa grupper.Då kan man peka på-ja men titta här-i Folkbildningspropositionen- står det ju tydligt att de är viktiga målgrupper.Och utredningen får en tyngd,ett ”solidariskt face”-i den heliga demokratins namn. Sanningen är att handikappade inte bara på ett sätt är hindrade att delta i såväl studiecirklar,kulturutbud m.m.Första hindret är hur komma dit och från- Många utvecklingsstörda är flerhandikappade. Färdtjänsten har regleras till förbannelse. Många kommuner spar pengar genom att införa den ena restriktionen efter den andra.I Gävle kommun har varje funktionshindrad 360 resor/år.Det är en tur och retur resa varannan dag.Jag har mer en en gång fått ställa in repetetioner (folkbildning)p.g.a. att mina färdtjänstberoende skådespelare har slut på sina resor.Har t.e.x den rörelsehindrade ett brinnande intresse för t.ex. teater,behöver därtill besöka anhöriga,vänner,post-och bankärenden m.m.-så tar resorna slut. Och då måste den färdtjänstberoende prioritera..Matinköp är nödvändigare än kulturupplevelse.Nämnas bör att möjligheten till uppehåll i resan är borttagen.Ska du först på posten -är det en resa-ska du sen fortsätta till tandläkaren- är det en resa och så vidare.Färdtjänsten ska beställas i god tid alltså är spontana besök av kulturarrangemang uteslutna. Vissa kommuner har även så att -resor utanför kommungränsen ska beställas tre veckor i förväg.Tid och plats för dit och hemresa ska redogöras.En person t.ex.boende i Avesta kommun- som vill bevista en teaterföreställning en mil bort (Hedemora,Norberg)måste veta tre veckor i förväg -att den är sugen på teater.Att invänta recensioner m.m. är inte att tänka på.Och att samordna det med sina vänner är ännu svårare.Och tre veckor i förväg vet man ju inte hur dagsformen är just den där teaterdagen. Nästa hinder är LSS(personlig assistent,ledsagare) Jag känner rörelsehindrade som har personliga assistenter mellan kl.8-16-därefter får förlita sig på nattpatrull för sänggående.Dessa personliga assistenter är kommunanställda. Hur ska en sådan rörelsehindrad som tyvärr inte är ett enstaka undantag,kunna delta i vuxenlivet med studiecirklar,konst-teater-musik-föredrag?Kan man inte klä sig själv,öppna en dörr,eller förflytta sig inom en lokal- så finns inget val.Möjligheten finns att för teaterkvällen ansöka om ledsagarservice.(dock inte om man redan har personlig assistent) Det ska göras i god tid och då får den handikappade förlita sig på en helt okänd person och dennes möjlighet att vara ”armar och ben”. .Det finns tack och lov privata firmor i vissa kommuner som arbetar på ett annat sätt-med de handikappade i centrum. Sen kommer tillgängligheten Efter att under många år turnerat inom och utom kommunen vet jag att tillgängligheten för rullstolsbundna är mycket begränsad.I Gävle byggs ett konserthus-som redan efter ett par veckor får kritik av olika handikappgrupper.De flesta offentliga byggnader har även brandförsvarsregler som anger hur många rullstolsbunda som får finnas i lokalen.Så att vara ”ett gäng” rullstolsbundna är inte att tänka på. Många mindre lokaler saknar fortfarande ramp,handikapptoalett m.m. Och hörselslingorna är nästan alltid ur funktion.Syntolk är inte att tänka på.Och vilken kulturinstitution eller företeelse ger den ”obildbara”chansen att förstå ”fin kultur”. Vid besök hos Folkteatern frågade Peter Oskarsson 33 vuxna handikappade från vår teater hur många som sett hans bejublade föreställning.Ingen . Däremot hade rätt många varit på handikappresa till Stockholm och sett Carola i ”Sound of music”.Tänkvärt. Hur ska folkbildningen nå ”de obildbara”om man inte ger dem en chans att bli ”bildbara”- Jag tror att de utvecklingsstörda skulle ha stort utbyte av en Shakespeareföreställning-våga sig dit-om man i förväg fick bekanta sig med spelplats, roller,handling- förberedas för en kulturupplevelse- först då kan man bredda kulturkonsumenterna. Kanske vore det en uppgift för studieförbunden i samarbete med kulturinstitutionerna.De helt utestängda(de psykiskt sjuka) - te.x.de som inte vågar vara i folksamlingar eller vars beteende kan vara ytterst störande för omgivningen. Tänk om de t.ex. fick möjlighet att följa en repetetion kanske tillsammans med någon de är trygg med.Veta att det är o.k. att gå ut eller snyta sig trehundra gånger -utan att någon bryr sig. Vilket lyft det skulle bli för många. Jag tror på kulturens läkande kraft.De, som kanske behöver den mest- har p.g.a traditioner,konventioner m.m. blivit utestängda.Till min stora glädje har jag erfarit att Folkteatern i Gävle nu anpassar förhållandena till t.ex. autistiska barn m.m.Och tillsammans med skolan söker finna lösningar som ska ge även dessa en kulturupplevelse.Ett steg i rätt riktning .-att även sfi och särvux ligger inom ramen för sådan utbildning som folkbildning,om man så önskar och tillsammans med deltagarna finner det lämpligt,kan erbjuda Först var det studiecirklar som vuxenutbildade,sen kom lagen om särvux,och vuxenundervisningen i studiecirkelform försvann nästan helt -nu är det kanske så studiecirklar ska duga igen? Money,money,money?- Folkbildningen bör fortsätta sina ansträngningar att undanröja studiehinder och tillgodose utbildningsbehov för människor med funktionshinder.Nej,inte folkbildningen ansvar utan samhällets .Ett sådan svårt uppgift ska inte läggas enbart på folkbildningen. Studiehindren ska kommuner,landsting,staten- bygga,lagstadga bort -Folkbildningen ska däremot genom studiecirklar och folkhögskolor fortsätta att stärka de handikappades självkänsla, så att de vågar ställa krav på samhället - och makthavarna. Studiecirkeln i mitt liv Denna läskurs har varit fascinerande. Helt plötsligt har jag, studiecirkeldeltagaren och studiecirkelledaren,sett bakgrunden till det ,som jag så självklart varit en del av.Bernt Gustavsson har med sina böcker lotsat mig genom historien och alla strömningar- alla dessa människor och deras ideér-som jag inget visste om men, vars ideér jag bar.Jag har förstått att jag fått ta över ett bildningssätt,som växt fram genom många människors funderingar och kamp.I mitt liv har studiecirkeln alltid funnits -utan att jag överhuvudtaget funderat över dess bakgrund eller mening.Jag har bara skolats in i folkbildningen -så den sitter där-utan att jag visste var den kom ifrån,vad den egentligen betydde- förrän jag nu tillsammans med kurslitteraturen började tänka efter. Redan som mycket liten följde jag mamma till studiecirkeln. Satt mest under ett bord och tyckte att det var tråkigt .Tanterna pratade så,men vi fick fika.Min far var fritidsstudieorganisatör. I tonåren bildade jag en teatergrupp,som åkte omkring och spelade för barn.Vi blev självklart en studiecirkel.För då fick vi repetetionslokal och resebidrag. ”Modsen”i den lilla staden startade ett diskotek. Klart vi gjorde det i studiecirkelform. På köpet fick vi lära oss föreningskunskap och mötesteknik. När jag sen nästan av misstag ,vid mina akademiska studier , träffade de utvecklingsstörda- var det helt naturligt för mig , att kontakta ett studieförbund-för att kunna förverkliga mina idéer. Tack vare studiecirklar kunde jag påbörja mitt arbete med drama/teater bland psykiskt utvecklingsstörda(1971). Studiecirkeln skapade möjligheten till en försöksverksamhet på vårdhemmet Björnkulla,Huddinge.Utanför vårdhemmets (anstaltens) rutiner kunde en ”icke- personal”(ej vårdande) -få möjlighet att möta de obildbara och deras kultur.Och de obildbara fick en chans att möta en icke vårdhemsboende (icke personal). Mellan 1976-1994 var allt jag gjorde till 99 % studiecirkel.Det var ett sätt att få jobba med det jag trodde på och ville prova.Att under frihet få experimentera.Studiecirkeln gav mig möjligheten.fanns.Jag skrev egna studieplaner,ibland kallades cirkeln för något tjusigt(ett godkänt material)men innehållet var alltid mitt och gruppens. Studieförbunden på slutet av 70 talet och nästan hela 80-talet gott om pengar.De tog emot mina idee´r och räknade studietimmar.Jag hade dramacirklar på vårdhem för utvecklingsstörda,dagcenter, psykklinik, gruppboende,ideella föreningar,personalgrupper- visst var det en osäker arbetssituation -men jag var fri att skapa tillsammans med deltagarna. Det var viktigare än ekonomisk trygghet.Och när jag sen läser alla dessa teorier tex. om dialogen(Gadamer,Buber,Bachtin m.m.) ser jag bitar av mitt yrkesliv. Vad mycket jag har lärt mig i dialog med mina deltagare. Vad många utfärder och återkomster -förändrad.Främst under den period då jag hade studiecirklar på flera ålderdomshem-år efter år.Tanterna och farbröderna satt i varsitt rum i långa korridorer-pratade inte med varandra. Min idé var att samla dem och prata om gamla tider och jämföra med det nya.Och vi gjorde det.Massor av tanter. Massor av farbröder.Jag har ett helt album med vackra ansikten från den tiden.Och vad de lärde mig.Om skrock, om mat,om elaka brukspatron,arbetarrörelsen gardinupphängningar,tvätt i vakar-och barnuppfostran.Och vilken glädje de hade att lära mig.Och jämföra minnen med varandra .Några upptäckte genom dessa träffar-att de var släkt.Och jag gav jag tillbaka av min värld(nutiden).Vi var verkligen folkbildning-det förstår jag nu.Det blev så lyckat att studieförbundet anställde flerstudiecirkelledare, som jag fick utbilda -så att kommunens samtliga ålderdomshem under några år hade denna typ av cirklar .Inga avgifter tog ut varken av deltagarna eller ålderdomshemmet.Då fanns det pengar. Det var prioriterade cirklar.Studieförbunden kunde slå sig för bröstet och samtidigt håva in bidrag.Särskilt intresserade av vad vi egentligen gjorde-upplevde jag aldrig att de var. Antal studietimmar viktigare. Jag har upplevt hur studiecirkeln blev farlig för personalen på dagcenterför utvecklingsstörda. Jag läste och genom dramatisering förklarade den nya omsorgslagen (1986) Upplyste de utvecklingsstörda om deras rättigheter. Jag satt igång ohanterbara (för personalen) processer(de utvecklingsstörda pratade bl.a om att bilda fackförening)och lät de utvecklingstörda från scenen säga både fula ord och sanningar. Studiecirkeln blev farlig , inte den oskyldiga sysselsättningen (tidsfördrivet)som personalen tänkt sig.Jag ansågs ha uppviglat de utvecklingsstörda. och då. Då folkbildningen,demokratiseringen -fungerade- var mina studiecirklar på dagcenter var inte längre önskvärda . De utvecklingsstörda tillfrågades inte .De fick inte bestämma. Det var ju landstinget ,som ekonomiskt stod för dessa cirklar på deras arbetstid.Alla mina studiecirklar avslutades . Jag och grupperna ville fortsätta.Jag ansökte då hos en rad fonder om pengar .Och efter en tid satte vi igång igen.Denna gång på deras fritid.Den bestämde de ju i alla fall över. 50% ihoptiggda fondpengar och 50 % studieförbundets pengar.Så var överenskommelsen. Så jag har folkbildat med pengar från bl.a.Kronprinsessan Margaretas minnesfond;Prins Gustaf Adolf och Prinsessans Sibyllas minnesfond, Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse m.fl. De obildbara och jag var under flera år i slutet av 80-talet beroende av välgörenhet för att kunna ha studiecirklar. Trots alla utredningar,propositioner m.m.och profileringar- så var det i alla fall min verksamhet ABF i början av 90-talet drog in.I hopp om att få mer pengar från kommunen- ”det var ju sån behjärtansvärd verksamhet”.Men kommunen såg studieförbundets taktik och gav oss kulturbidrag istället. Och ideella föreningen Gävle Handikappteaters skapades. Jag arbetar fortfarande, som vore jag studiecirkelledare-. fast jag nu har min egen teater,månadslön och budgetansvar. För studiecirkeln finns så ingjuten i mig ,att jag aldrig skulle komma på att byta arbetssätt.Kanske är det just studiecirkeln, som gjort vår teaterverksamhet så framgångsrik. Delaktigheten. Jag har tack vare dialogen fått lära känna samhällts baksida då och nu. Lobotomi,tvångssterilisering,långbad,utackorderad till bönder,nutida förtryck av utvecklingsstörda,brist i yttrandefriheten för handikappade m.m.Jag känner att jag bär på en ”kunskapspärla”som jag fått av alla mina cirkeldeltagare genom åren.Denna ”pärla”har gjort det möjligt för mig att skriva de pjäser vi framför.Pjäser, som handlar om de handikappades situation i samhället.. Efter denna högskoleläskurs är jag förmodligen ännu rikare -eftersom jag förstår vilket viktigt arv jag bär här inom mig och som jag hoppas kunna fortsätta att förmedla till de bildbara med hjälp av de ”obildbara”. I mitt barndomshem finns ett kort med min far(född 1919), där han är c:a 15 år,omgiven av en massa gamla tanter och farbröder.”Här går jag på studiecirkel i Mackmyra” berättade min far en gång.Han var dyslektiker,fick inte läsa vidare för folkskolläraren ansåg honom för dum- men studiecirkeln gav honom självkänsla och mod att söka sig till Stockholm och kvällsstudier.Han blev ingenjör och ekonom -trots att han inte kunde stava och läste mycket knaggligt. Kanske var det därför han senare blev studiecirkelledare och fritidsstudieorganisatör .Och förde in mig i en tradition-som jag först med Bernt Gustavsson och hans böcker har förstått.Kanske är det även min studiecirkelbakgrund-som gör att jag ifrågasätter,vill föra dialog , även i konstlad akademikermiljö. Kanske är det i ”studiecirkel-andan” jag ifrågasätta nyttan med ”den akademiska skrivstilen”. I Folkbildningspropositionen står ju att studieförbunden och Högskolan ska samarbeta.Hur ska det gå till om Högskolan ska föra dialogen med folket(och de obildbara)utifrån ”den akademiska stilen”? Enligt Gefle Dagblad 98 05 03 vill inte statsminster Göran Persson”störa svenska folket med egna åsikter i den folkbildningsfas om EMU som snart ska inledas ”Jag hoppas och tror ibland om studiecirkeln/folkbildningen i framtiden kommer att bli ett hot mot de styrande,mot marknadskrafterna-vara det som gör att folk vaknar,vågar prata med varandra,vågar ta ställning-istället för att konsumera Bingolotto med Vikingarna och såpor .Jag tror,med den alltmer försämrade, elittänkande skolan ,arbetslösheten- att folkbildningen går en renässans tillmötes.Inte nu - men kanske om 10-15 år. Fast då främst för de ”bildbara”. De ”obildbara”är nu och kommer att vara länge ”de olönsamma” .Alltså både för statsmakten och studieförbunden en ointresant grupp.Folkbildningspropositionen menar att handens kraft ska vara viktig . Jag tolkade det först så - att knypplas det,eller görs det näverslöjd -så upptäcker nog studiecirkeldeltagaren inte hur förfärligt lurad hon är av samhället.Men sen kom jag fram till att jag kanske hade helt fel.Dialogen mellan knypplerskorna, näverslöjdarna-om samhället kanske blir gnistan till något helt nytt. I väntan på en renässans av folkbildningen- fortsätter jag att uppvigla ”de obildbara”- och att bilda de bildbara och mig själv -med hjälp av de ”obildbara”. 1998/Ulrika Hörberg Litteratur :Gustavsson B ”Folkbildningens idéhistoria” Gustavsson B ”Bildningens väg” Gustavsson B ”Bildning i vår tid” Engman K ”Kvinnor i bildningens tjänst” Grunewald/Olsson ”Utan talan”(från omsorgerna om utvecklingsstörda) Graninger/Lovén ”40 år med utvecklingsstörda. Samtal med Karl Grunewald” Folkbildningspropositionen 1997/98 :115 Foucault M”Vansinnets historia” Arvidsson L ”Folkbildning och självfostran” (valda delar) Andersson B ”Folkbildning i perspektiv” (valda delar) Grunewald/Bakk ”Omsorgsboken” (valda delar) Detta material är skyddat enligt Lagen om upphovsrätt, 1960:729. Eftertryck, lagring i elektroniska media, visning på bildskärm eller annan form av kopiering och spridning är förbjuden utan tillstånd . |