Mackmyra oktober 2007:
När denna uppsats skrevs hade jag ingen dator.
Sen dess har uppsatsen legat i en låda.
Tack vareTessan ,skådis i Nonäjm,blev den
renskriven denna sommar.Jag tror den kan
vara till glädjeoch lärorik även 17 år efteråt.
För mig var det en rik erfarenhet och jagfunderar
hur det gick för mina "fågelungar"/
Ulrika Hörberg

Flyktingbarnen i Mackmyra Ladteater 1990
en subjektiv beskrivning av ett annorlunda teaterarbete
av Ulrika Hörberg

uppsats till kursen Invandrare och flyktingar i samhället
Landstinget Gävleborg
Vårdhögskolan,
Gävle
Handledare Eva HedlundHT- 90

INLEDNING
Det här är uppsatsen som aldrig tänkte bli till.Någon tid, plats
eller större inspiration fanns inte. Kursansvarige Eva Hedlund
tyckte annorlunda. Med sin påknuffade entusiasm, sin
finurliga pedagogik och stundtals stränga pekfinger-
fick hon undertecknad demonregissör/dramapedagog-
att i jultider sätta sig ned och skriva. Och jag skrev rakt
upp och ner ur minnet. Utan kladd, utan disposition.
Utan akademiska knorrar och snusförnuftiga formuleringar.
Jag bara skrev därför är bokstäverna omkastade, stavfelen
kvar, svenskan knappast fulländad, tanken kanske krockar ibland.
Men känslan för dessa mina ungar finns där.
Julafton, juldagen, annandan tillbringade jag med mina
minnen, dagboksanteckningar och funderingar.
Och roligt hade jag. Och jag började längta att jobba
så här igen.Så utan PM, statistik och litteraturförteckning
hoppas jag ändå att läsaren ska förstå hur mycket dessa
”främmande fågelungar” har att lära oss med sin lek och sin värme.

MACMYRA LADTEATER – bakgrund
Mackmyra Ladteater är
belägen på adress Bruksallen , Valbo bakom mitt bostadshus
. Ladan är 16x5 meter och tar en publik
på 70-80 personer. Scenen är mycket enkel ordnad liksom
belysningen. Från vedboden, eller ifrån det spännande taket
eller det klätterbara väggarna gör barnen entré. Ladan har
mängder av regimöjligheter.Bagarstugan (brysten) intill
fungerar som omklädningsrum och vid kylig väderlek som
värme och fikastuga. Bostadshuset toalett och kök används.
En stor, oöm och vanskött trädgård står till barnens förfogande.
Verksamheten startade sommaren 1984. I samarbete med
skolsköterskan i Valbo erbjöds 10 låg- och mellanstadiebarn
med särskilda behov att delta i verksamheten. Redan sommaren 1985
integrerades 6 vuxna utvecklingsstörda i verksamheten.
Därefter har såväl vuxna ,som yngre utvecklingsstörda
varit med i verksamheten. Mackmyra Ladteater har främst
vänt sig till deltagare som har behov av skapande verksamhet
för sin personlighetsutveckling. Ladperioderna har 1984- 88
varit fyra veckor (juli- augusti) Vardagar kl.9-13. Därefter har
några söndagar tagits i anspråk till föreställningar.
Vanligtvis har varje ladperiod resulterat i tre korta pjäser
(om c:a 15 minuter, varav två skrivna av undertecknad
och den tredje varit en ”strukturerad improvisation” dvs.
där handlingen är bestämd men replikerna improviseras fritt).
Under några somrar förekom dessutom en period med Prova – på – vecka
för yngre blivande ladbarn. Sommaren 1989 och 1990 har
verksamheten fokuserats på Mackmyra Ladveteraners teaterarbete
(de ladbarn som 16-19 år och vägrar att sluta)
Vi har arbetat tre kvällar i veckan kl. 18-21. 30
(eftersom deltagarna sommar eller yrkesarbetar)
Detta arbete har resulterat i en teaterföreställning som under höst
– vår och vinter framförts på lika fritidsgårdar och föreningar i
kommunen.Under höst – vår har Mackmyra Ladteater på
Furugården (ålderdomshemmet i Valbo) då Ladan inte är
vinterbonad. Nu finns Mackmyra Ladteater på IOGT/NTO
lokalen i Valbo. Målsättning har varit och är att nå de barn som
mest har behov av denna verksamhet. Att nå de barn som
inte har många fritidsaktiviteter utan behöver kamrater
och gruppträning. Att med drama/teater söka och stärka
självförtroendet och jaguppfattningen. Att öka förståelse
för andra människor och deras särart (handikapp) och
viktigast av allt att ha roligt tillsammans.
Sedan några år tillbaka finns tre grupper i Mackmyra Ladteater.
1) yngre barn (låg och mellanstadie)
2) tonårsgruppen (högstadiet)
3) Mackmyra Ladveteraner (gymnasiet - yrkesarbetande)
I samtliga grupper ingår barn med olika handikapp
(tex.Talsvårigheter, cp-skador, hörselskador, hjärtfel, utvecklingstörning, mbd) Barnen kommer ifrån Valbo, Gävle, Hedesunda, Verkebo, Sandviken,
och skjutsas till Valbo av föräldrar eller åker kommunalt
(i några fall med färdtjänst)
Verksamheten startade som kulturprojekt
(Statens kulturråd och Gävlekommun samt en del fonder bidrog med pengar)
Sedan 1988 har ABF i samarbete med landstinget och
Gävle kommun åtagit sig det ekonomiska ansvaret för verksamheten)
Deltagarna betalar ingen avgift. Grupperna träffas en gång per vecka
under terminen (Mackmyra Ladveteraner ibland oftare beroende på
föreställningar)
För närvarande ingår 12 barn i grupp 1,
11 barn i grupp 2
och 10 i Mackmyra Ladveteraner.
Gruppernas storlek genom året har varierat mellan åtta till femton deltagare. Mackmyra Ladteateaters samarbete med Röda Korsets
flyktingförläggning i Sandviken. Sommaren 1988 kontaktade
jag Röda Korsets flyktingförläggning i Sandviken och
framförde mitt önskemål att de skulle besöka ladteatern
och informera om flyktingarnas situation. Detta resulterade
i att ett antal flyktingbarn, två vuxna flyktingar samt en
Röda Korsets personal besökte oss. Flyktingarna kom från
Iran samt Libanon (samt Kurdiska) De vuxna berättade
målande om sin situation i hemlandet och den aktuella i Sverige.
En mycket livlig och intressant diskussion uppstod och ur denna
vänskap. När besöket avslutades beslöts att kontakt mellan
flyktingarna och Mackmyra Ladteater skulle upprätthållas och
förhoppningsvis ett samarbete skulle etableras. Utifrån detta besök skrev
jag pjäsen ” Dom där äckliga flyktingarna”
som sedan spelades under ladperioden
och i skolor samt på Gävle teater för allmänheten i april – 89.
Resumé av pjäsen ”De där äckliga flyktingarna”
Fjorton barn i åldern 6- 17 åt ingick, Pjäsen tog ca 20 minuter.
Platsen är en konferens. En rehabliteringskurs 359 för främmande
element. Landet är okänt men har besvär med svenskarna
som bara kryllar in över gränserna sedan Norge ockuperat
Sverige. Mötesdeltagarna börjar med att bese en svensk kvinna
i joggingoverall och toppluva, som alla svenskar har. Psykologen
sätter på sig gummihandskar och förevisar ”nutidens parasiter
med oerhörd förmåga att överleva och föröka sig. Svenskarna
talar i näsan och luktar illa. Håret är oftast obehagligt ljust,
ögonen lömskt blåa och huden äckligt ljus redan från födelsen
”Efter psykologen kommer språkforskaren och berättar att
svenskan inte är ett språk utan ett läte. Och svensken får säga
”operettsångerskekjol och baddräktsupphållare” och
mötesdeltagarna skrattar åt uttalet. När svensken förklarar
att hon kommit till landet för att det var krig i hennes hemland
och hon var rädd blir mötesdeltagarna upprörda och säger
att hon ljuger.Nu är det dags att se på en barnsvensk.
Och det utsätts för mötesdeltagarnas humor. Därefter kommer
Dr. Hieronymus in och visar en sensation, ett fynd –
en intelligent svensk. Panelen får nu se den intelligenta svenskens
konster. Hoppa, sjunga rapa och hon leds in till mötet med en
snara runt halsen blir sedan utauktionerad och såld. Skott
hörs från taket. Barnsvensken har rymt men fångas av
vakterna och förs till bunkern. En mötesdeltagare vädjar
om mer human behandling för svenskarna men blir
nedröstad. Språkexperten ger nu exempel på svensk
kultur genom att läsa Stig Dagermans dikt ” Jorden
kan du inte göra om” Vilket leder till att mötesdeltagarna
återigen gapskrattar och förlöjligar svensken. En mötesdeltagare
visar en modell av sina flyktingfällor. Mycket praktiska att
frakta folk hit och dit i landet och i godisfinkor.Konferensen
gör ett uppehåll… vilket är slutet.
Pjäsförfattarens kommentar:Genom att vända situationen mot
svenskarna och deras levnadssätt och utseende har såväl
skådespelare som publik lättare att förstå det orimliga
rasism. Det skulle ju kunna vara vi med vår ljusa hud
och blå ögon som drabbades. Grundtonen i mina pjäser
är alltid det absurda, den svarta lärorika humorn, överdriften
och här gick jag ibland till ytterligheter för att få publiken att
hisna. Att inse och ta med sig detta hem. Barnen älskade pjäsen.
Den råa tonen tilltalade dem speciellt. Budskapet insåg de från
första början. När jag skriver en pjäs får skådespelarna önska
sig roller som jag så långt som möjligt försöker tillmötesgå.
Pjäsen skrivs bit för bit och provas fram utifrån skådespelarnas
möjligheter och regifunderingar. Det händer inte alltför sällan att
slutet görs om bara dagen innan premiär m.m. Det finns alltid
plats för barnens idéer och önskemål. Kläder och rekvisita
har underordnad roll. Det är ordet, skräddarsydd roll utifrån
deras möjlighet att lyckas, att utvecklas och våga.
Då vi spelade denna pjäs på Gävle teater och i Sofiedalskolan,
Valbo ingick två flyktingpojkar (tonår iranska) i ensemblen.
Föreställningen på Gävle teater började dessutom med att
en av pojkarna spelade på piano en vacker persisk melodi.
Flyktingbarnen upplevde denna pjäs mycket positiv. Först
tyckte de att vi var en aning grymma mot svenskarna men
de förstod ironin och trodde att den skulle göra nytta.
Publikens reaktioner var enbart positiva. Oftast fick vi efter
föreställningarna igång en fin diskussion. Här har vi ett
exempel på teaterns otroliga möjlighet att förändra och
påverka attityder. Och bäst av allt – vi kan säga massa saker –
utan att bli avbrutna, emotsagda av verbalt duktiga
personer med andra åsikter. Barnen har fått möjlighet
att framföra ett budskap – utan att bli avbrutna.
Och även om det var min skrivna pjäs – var det barnens budskap
lika mycket som mitt. Jag är övertygad om att såväl skådespelare,
manusförfattare och publik hade nytta av denna föreställning i
sitt framtida möte med flyktingar och invandrare i dagens samhälle.
Och även att möta ”annorlunda” människor eller som ”annorlunda”
människa bli bemött av andra. Det är ju inte bara flyktingar
som får höra glåpord efter sig. Att vara utvecklingsstörd är
också att vara annorlunda och bli utsatt för intoleranta människors
elakhet. Så pjäsen handlade naturligtvis även i förlängningen om
alla utsatta människor. Sammanlagd publik under spelperioden
var ca 2000personer. Barn som vuxna.Föreställningen finns
videofilmad.Sammanfattning: Röda Korsets flyktingförläggning
besökte oss i ladan. Detta besök resulterade i att vi skapade
en pjäs om flyktingarnas situation i Sverige fast på ett
annorlunda sätt. Pjäsen visades sen för flyktingarna och ett
samarbete mellan flyktingförläggningen och Mackmyra
Ladteater uppstod.
Flyktingbarn i tonårsgruppen
På hösten 1988 började ett antal flyktingbarn i åldern
13-16 år i tonårsgruppen. Det var främst iranska barn.
Hela tonårsgruppen kom då att omfatta 15 barn.
De svenska barnen mottog dessa flyktingar med stor entusiasm,
tolerans och glädje. Vi upplevde det spännande att få lära
känna en ny kultur och nya värderingar. Det enda negativa
de svenska barnen framförde under hela denna period var
att de ansåg att flyktingbarnen pratade för mycket med
varandra på deras hemspråk. De svenska barnen kände
sig ibland utanför gemenskapen. Vi jobbade mycket med
detta men på grund av de iranska barnens språksvårigheter
insåg vi att vi stundtals måste acceptera detta. Förvånansvär snabbt
accepterade de iranska barnen de utvecklingsstörda och
anpassade sina övningar till dessa. De iranska barnen var
mycket öppna och frimodiga. De lärde oss gärna om deras
religion, om politik, sin skola, sitt land. En mycket fin och
stimulerande gemenskap uppstod, som tyvärr grumlades
när någon av flyktingbarnen kommunplacerades och försvann
från Sandviken.

Hur gick teaterarbetet till rent praktiskt?
Röda Korset transporterade ungdomarna till och från Furugården.
Någon personal fick inte delta, men vi stod i god kontakt
med varandra och diskuterade funderingar som stundtals
uppstod. Första gångerna arbetade jag mycket med rena
kontaktövningar (drama) och samarbetsövningar. Där
ingen kan göra fel, för det finns inget givet sätt att utföra
övningen på. I början var det svårt att förklara hur övningarna
gick till pga. språket men med tiden lärde vi oss att förstå
varandra fortare och bättre. Jag arbetade mycket med pantomim
– för att språket skulle vara mindre viktigt. De visade sig att
dess iranska barn var väl insatta i pantomim/mim och gärna
utförde dessa. Jag har min undervisning bland utvecklingsstörda
konstruerat ett dramapedagogiskt spel. Med en tärning med
markering 1 x 0 slår deltagaren. Det tärningen visar tar deltagaren
en lapp med samma beteckning. På lappen står ett mycket
enkelt budskap ex. tvätta händerna, knyt skorna, spela fotboll,
klia på dig på näsan osv. Detta ska man alltså utföra pantomimiskt
och de övriga deltagarna ska gissa vad man gör. Detta spel
är ju alldeles för enkelt och barnsligt för de svenska tonåringarna
men dessa accepterade att spela detta för flyktingbarnens skull.
Det visade sig att detta var en perfekt start för gruppen att lära
känna varandra. Spelet är dessutom en språkträning för de
iranska barnen. Alla kunde således delta på ett aktivt sätt.
Ingen misslyckades vilket är oerhört viktigt i början. Från detta
spel övergick vi till enkla pantomimer i grupp. Först blandade vi
svenska och flyktingbarn. Dessa fick ett tema ex
”Detta hände i skolan idag”
”Den gången blev jag rädd” osv. Det fungerade mycket bra.
De svenska barnen fick hjälpa sina iranska kamrater mycket
i början men efter en tid tillsammans behövdes inte det.
Ibland fick flyktingbarnen arbeta tillsammans i en grupp
och de svenska i en. Vi jämförde sedan resultatet och olika
sätt att se saker på. Speciellt roligt var det när temat var ”så
här är svenskarna” De svenska barnen fick sig nog en tankeställare
då de iranska barnen dramatiserade rökande flickor, fulla killar
och bråkiga elever. Och slående var också skillnaden hur de
svenska barnen ”dramatiserade dem”. Efter en tid med bara
pantomim/mim övergick vi till små enkla improvisationer
med tal. Det gick förvånansvärt bra då dessa flyktingbarn
nu kände sig hemma i gruppen och vågade fråga vad orden
hette. De kände sig accepterade och omtyckta. Många roliga,
lärorika improvisationer fick mycket av varandra. Två av
de iranska pojkarna ju t.o.m. ingå i ”De äckliga flyktingarna”
På Gävle teater vilket kändes viktigt för gruppen.

Sammanfattningsvis efter två terminer kunde jag konstatera
att vi alla lärt oss mycket om varandra. Att vi haft trevligt och
spännande tillsammans. Och att våra fördomar minskat
om flyktingar och även flyktingarnas fördomar om oss
svenskar, nog så viktigt eftersom de ska leva i vårt land
tillsammans med oss knasiga svenskar.

Flyktingbarn i gruppen med yngre barn
Även i gruppen med yngre barn kom det att ingå flyktingbarn.
Dessa var i åldern 8-12 år och främst flickor (Syrien och Libanon)
Dessa flickor talade mycket dålig svenska, så kontakten
med dem fick första tiden präglas av teckenspråk, armar
och benkommunikation. Tack och lov så fungerade
det bra. Senare tillkom en något äldre flicka som talade
bättre svenska och kunde ”tolka”. De svenska barnen
tog emot dessa nykomlingar med glädje och de tyckte att
det var spännande. Flyktingbarnen som kom att ingå i
denna grupp var inte alla läs och skrivkunniga. Jag upplevde
dessutom att de levt ett mycket hårdare liv innan de kommit
till Sverige än barnen från Iran som ingick i tonårsgruppen.
Dessa flickor var mer tillbakadragna och blyga. I stort sett
arbetade jag i samma typ av övningar som jag gjorde
i tonårsgruppen dock med ett enklare och tydligare budskap.
Däremot LEKTE vi många lekar tillsammans både traditionella
svenska och för stunden påhittade. Mycket gick ut på att
jaga varandra. I lekarna fann de svenska barnen lätt flyktingbarnen
och en fin gemenskap uppstod. I denna grupp fick svenskarna
även lära sig dansa ”arabiskt” vilket åtminstone de svenska tjejerna
tyckte var roligt

.Mackmyra ladteaters sommarverksamhet
för flyktingar 1989
Personalen på Röda Korsets flyktingförläggning
framlade våren -89 önskemål om sommarverksamhet
för de yngre flickorna som ingick i Mackmyra Ladveteraners
verksamhet. Dessa flickor hade stort behov att få lämna
flyktingförläggningen en stund och få ”vara barn”. Flera
av dem hade en ansträngd hemsituation i det nya landet samt
bar på många svåra upplevelser i och med flykten. Vi enades
om att de sex flickorna skulle få en ”prova på vecka” i ladan.
De skulle få leka och må bra i den svenska sommaren.
För att verksamheten skulle fokuseras på deras problem och
funderingar kring sitt nya hemland – beslöt jag att inte intrigera
några svenska barn.
Vi beslöt att arbeta från kl.9-13.30.
Denna vecka kom att bli två. Både barnen, personalen och jag ansåg
att det hela var så spännande, roligt och värdefullt, att vi ville
fortsätta. Nedan följer dagboksanteckningar från den tiden.
De tillkom direkt efter varje dags verksamhet.
Jag skrev ner punkter vid improvisationerna (pjäserna)
och därefter skrev jag en privat dagbok om vad som hänt.
Jag återger den i oförvanskat skick eftersom jag anser
att det ger en rättvisare bild av vad som hände.
Dessa två veckor grep mig mycket. Jag lärde mig mycket
av dessa mina härliga tjejer och de väckte många tankar
och funderingar i mig. Återkommande anteckningar i
dagboken är vägbulan. På den tiden fungerade jag som
enda kvinna i vägföreningens styrelse (sekreterare)
och förkämpe för vägbulan. Veckan innan mina
flyktingbarn kom till ladan hade denna vägbula
monterats strax utanför mitt hus och gav upphov
till ett smärre ”inbördeskrig” i denna lilla by.
Ett ”inbördeskrig” som drabbade mig rätt mycket.
Därav dessa kommentarer.
För att skydda flickornas integritet har jag inte återgivit några namn
.
Dagbok förd under Mackmyra Ladteaters ”flyktingperiod”:

1989.06.19
Flickorna kommer. 6st Positiva. Fikabröd, ost, smör med.
De börjar på en gång de ser scenen att dramatisera.
”Vargen och fåren”
Mamman går ut. Fåren blir lurade att släppa in vargen.
Vargen äter upp fåren. Jägaren kommer. K. är jägaren.
Hon har hittat en pinne i vedboden – det blir en k-pist.
Sen vill hon ha en pinne till kniv. Hon skär upp vargen.
Fåren kommer ut. Allt går på arabiska. Vi jämför Rödluvan
på svenska. De känner till sagan. Vi försöker improvisera
den på svenska. D. är en fågel på en stege – kvittrar och pratar.
Det blir mycket arabiska. Jag föreslår att vi gör den en gång till
– fast nu mer på svenska. K. blir arg på sin syster
Hi för att hon vill vara jägaren. Jag går in i handlingen
och är mormor för att avleda bråket. Det fungerar.
Mycket arabiska. Vi sätter oss sedan i ring. Pratar
om vad det är för dag, datum och namnsdag. De skriver
sina namn på arabiska och sen svenska. K. och hennes
syster har inte gått i skolan i Beirut. D. vet inte vet inte
vad hon heter i efternamn. Hennes äldre syster Ha får hjälpa.
Vi tittar in i mitt bostadshus. De är mycket intresserade av saker.
Vill hjälpa till att ordna fika. Mikrovågsugnen och vedspisen
förbryllar. Kakelugn känner de till. Brödrosten är något okänt.
Jag visar och K. som är äldst tar ansvaret för dem. Ha.
Klarar osthyveln mycket dåligt. Dessa sex småtjejer äter
snabbt upp två långfrallor, dricker massor av saft och te.
”Araber är hungriga” Säger Si. Senare säger hon ” araber
är blyga första dan men inte sen” Hon berättar vid fikat
helt spontant om sin far som suttit i fängelse och alla
hans skottskador beskriver hon ingående. K. säger plötsligt
att hon minsann tänker ha nio barn när hon blir vuxen.
De andra verkar inte så pigga på den idén. Sen går
vi på Mackmyra promenad. Vädret är ju strålande.
Då vi passerar de nya husen i allén frågar de om dessa hus
också är mina. Tror de att jag år så rik!!! Klart i deras ögon
kanske det verkar så. Fast banken skulle nog säga att mitt
hus är deras. Och ha rätt. Vi tittar på badplatsen uppe vid bruket.
Inte bra. Man kan drunkna och det är smutsigt. De pratar
mycket arabiska men är artiga mot mig. Deras rädsla för
Miralda (boxer) börjar gå över. I parken leker de med henne.
Hon heter i deras ögon Millrada. De testar om Millrada förstår
arabiska. Men det gör hon lika lite som jag. Ungarna en aning
besvikna. Det är 25 grader varmt. Samtliga flickor är mycket
fint och opraktiskt klädda. Vit kjol, vita spetsstrumpor. Och två
har yllestrumpor. Jag förklarar att de ska vara praktiskt klädda
så att de kan klättra i ladan och skita ner sig och LEKA.
Tillbaka i ladan improviserar vi affär. Efter att vi pratat
om vad man kan handla i olika affärer beslutar de sig för
ett parfymeri. De blir en svensk improvisation med ord
mascara, läppstift, lila ögonskugga – helt plötsligt finns
svenska orden där. Kanske är förklaringen så enkel att de
aldrig mött deras varor i sitt hemland. Detta blir en ordträning –
som känns meningsfull. De fattar inte att ta regi. De förstår
inte att man kan strukturera en improvisation för att
samarbetet ska fungera bättre. Jag låter dem vara som
de är så klart. Sedan sjunger de arabiska sånger och uppmanar
mig att dansa. Härligt. Jag visar dem att man kan klättra i taket
på ladan. De verkar först förvånade att se mig däruppe men sen
blir de intresserade. Första dan över förväntan. Vad bär dessa
barn med sig ut i Mackmyra sommaren? Vad har de med i garaget?
En k – pist bl.a. Måtte solen lysa nådigt över dessa mina främmande
”fågelungar” även imorgon.
Idag har Lisbeth Palme vittnat. Undra om hon någonsin
stått förundrad inför en brödrost!!!

1989.06.20
Sol. Varmt. Jag har klistrat bilder och ord på kartong.
Dessa ord och bilder har anknytning till parfymeri.
Vi går igenom dessa. Svenskträning. Känns rätt. Hur ska
vi annars nå varandra om vi inte börjar någonstans? Nageltång
för människor har de sett men förundran blir stor och
intensiv då jag visar att jag klipper klorna på Millrada.
Vi har ju olika syn på det här med hundar… Deras värde i
Libanon och Syrien är ju helt annorlunda än hos oss här
i Sverige. Jag har tagit ut en massa härliga utklädningskläder.
De provar, skrattar och speglar sig. Hi. Och Ha blir osams
om en handväska. Hi går ut och sätter sig demonstrativt på
jordkällartaket. Jag beslutar mig för att nonchalera henne.
Efter ett tag är hon åter hos oss. Vi repeterar parfymeriet.
I alla dessa ”damkläder” med vinglande klackar – blir
der svenska denna gång. Flickorna njuter. Nu är de fina
svenska damer… annat än borttappade arabiska ungar i ett
krigshjärtat land. Jag upplever de alla mycket labila, utom S.
Som flyter lite ovanpå. Är lite diva. Men ändå vet jag att
hon har det lite svårt hemma med en far som slår henne.
De fikar och njuter av trädgården. Vill gå på promenad.
Först ska de in i mitt bostadshus och kissa. Total kaos uppstår
i mitt hus. Ungar överallt. Saker flyttas, spring hit och dit.
Hur mycket jag än tycker om dessa ungar vill jag inte ha det så.
Jag förklarar att övervåningen får de inte gå till utan mig.
Och om det ska vara sådant liv när de ska kissa –
tar jag ut en hink på gården imorgon. De tror mig…
(känner mig som första gradens häxa) Promenad.
Vi ser de svenska barnen bada i ån. Nu förstår mina
arabiska ungar att det inte är smutsigt. Vi möter mina
vänner och ungarna pratar med dem. Ulla har baddräkt och
det syns att hon har opererat bort ett bröst. Ungarna stirrar
och Ulla berättar. Vi hoppar på stenar under järnvägsbron.
Millrada hämtar pinnar. Idyll. När vi kommer tillbaka vill de
spela Cinderella (Askungen) De klär ut sig. Nu får jag se en ny
version av Askungen.Det börjar med att K. gör sig gravid
med lite kuddar.Hon föder. Dör sen. Pappan dör också.
Och sen kommer styvmor. Bal på slottet osv. Allt går på arabiska.
Men jag förstår och är ytterst fascinerad av deras spel.
Deras samspel och glädje. Miralda sover utsträckt på ladgolvet
och de kliver över henne utan att fundera på det. All rädsla för
trubbnosen är borta. De frågar ofta hur mycket klockan är.
”Vi vill stanna till klockan fem” säger de. Pust tänker jag.
Jag upplever att de har ett enormt lekbehov. De är dock
mycket splittrade. Vill hinna med allt. Sommaren, maten,
teater, kläder, upptäcka människor… allt… de tar igen något.
Så känns det. Kan sommaren vara bättre än att få gå i
bruksallen med sex härliga ungar som sjunger arabiska
med hög röst – det är lycka.

1989.06.21
Bara fyra flickor kommer.
H. G är i Furuvik och Si. Fick inte komma för sin elaka far.
Varmt. Sol. Vi börjar med att dansa. Stopp – dans.
När musiken tystnar blir man förstenad – sen dansar igen.
Koncentrationsövning. Vi pratar som vanligt om datum,
dag, namnsdag och vad de gjort hemma igår. Härlig gemenskap.
De säger att de har tänkt ut en pjäs hemma. När Si, inte är
här tar Ha kommandot. Och nu följer en rad ”pjäser” och
jag sitter förundrad som åskådare. Mamman bakar bröd.
Barnet gråter och får stryk av mamman. Vargen kommer
på besök och då mamman vänder sig bort tar vargen barnen.
Mamman upptäcker det och tar upp jakten på vargen.
Polisen kommer tar vargen och skjuter den.Mamman bakar
bröd. Barnen väntar på mat. Polisen kommer för att hämta
bröd hos mamman. ”ta inte mina flickor” säger mamman”
Nej jag är polis och tar inte flickor” säger polisen och tar flickorna.
Polisen säger till barnen ”Ge mig ditt papper” De har tappat dem.
Polisen blir mördad av någon som kommer utifrån. Ett barn
byter roll. Alla dansar. Mamma, pappa och två barn. Mamma
hemma med barnen. På åkern långt borta är pappan
med fåren. Mamman bakar. Mamma låter barnen äta först
sen ska de ut på åkern med mat åt pappan. Ett av barnen
vill inte äta maten. Då ger mamman barnet stryk med en
SKO. Ena barnet går till pappan men kommer aldrig fram.
Pappan hämtar mamman och säger att barnet är borta.
Barnet har arrangerat några stolar runt omkring sig och
ligger under dem – dessa stolar föreställer får förstår jag
sen.Föräldrarna jagar bort alla får som flockats kring barnet.
Barnet är skadat. Gråter. Föräldrarna tar hem barnet. Tvättar
det och ger henne mat. Mamman lagar mat. Barnet äter.
Pappan äter. Det andra barnet försvinner. Det första
barnet dör. Dessa pjäser går åt arabiska med svenska
inslag. Hi. Översätter parallellet till så jag kan hänga med.
Det är en skakande upplevelse. Vad bär dessa ungar med
sig från sitt land? Kommer hit… Får TV… kläder… men
får de chansen att bearbeta sin ”beirutkostym?”
Är det inte viktigare? Jag frågar om de vill visa en pjäs
hur det var att komma till Sverige. Att möta mitt land.
Följande utspelas spontant. Ha. Svenska polis. Pratar bara
svenska under hela improvisationen. K. tolk. De andra agerar
flyktingar. Ha. Bygger upp ett kontor med skrivbord.
Tar på sig uniform (det finns en brandsoldat uniform i
utklädningslådan. Den ser mycket polisaktig ut) polismössa.
Ger ett mycket
auktoritärt intryck. K. (tolken) sätter sig bredvid skrivbordet.
D. och Hi. In Polisen ”hej kan du prata svenska?!Flyktingarna
”nej”
Polisen ringer till tolken (som tydligen befinner sig längre bort
än vad det ser ut i verkligheten. Men i lek är ju allt möjligt)
”Kan du komma?” Och nu följer ett förhör. Polisen frågar
och tolken tolkar. Detta är en helt underbar upplevelse –
en realistisk scen.
Polisen ”Varifrån kommer ni?”
Flyktingarna ”Libanon”
Polisen ” Varför kommer ni till Sverige?”
Flyktingarna ”Mycket krig”
Polisen ser inte så övertygad ut men ber tolken
att hämta sin bild. K. bygger upp en bil av stolar.
Flyktingarna och tolken sätter sig i den och tolken
kör dem till hotellet. Tolken får pengar av polisen
(150kr) som hon ger till flyktingarna för att betala hotellet
med. Polisen ringer sedan till tolkens biltelefon och säger att
flyktingarna ska till Sunne. Sen säger polisen vad som ska
köpas till flyktingarna. ”soffa bord stol”
Tolken frågar ”TV?”
Polisen svarar ”nej”
Polisen säger vidare att de ska bo i nummer 20.
Tolken ”upp eller ner” Polisen säger ”ner”
(detta visar att de ska bo nere på nedre botten)
De bygger sedan en liten våning av stolar på scenen.
Polisen och tolken besöker dem. De säger att de bor
svenskar bredvid. Polisen säger strängt till att komma
på förhör kl.8. När flyktingarna kommer bråkar polisen
om att de kommer fel tid. Fast det är helt klart att flyktingarna
kommer på rätt tid. Polisen manipulerar tiden för att det ska
bli fel. Tolken kommer också på fel tid. Och får skäll av polisen.
Fast tolken egentligen kommer på rätt tid. Vad är detta?
Är det så vi är i Sverige eller upplevs. Att vi använder
klockan som en anledning att få skälla på folk? Vad har
dessa flickor mött? Polisen förhör flyktingarna. De måste
åka till Uppsala meddelar hon. Polisen säger torsdag och
tolken fattar tisdag. (polisen visar tydligt att det är meningen
att det ska bli ett misstag till. Så att polisen får skälla på de
dumma flyktingarna. Ha. myser)Flyktingarna kommer till Uppsala
och doktorn. De ska ta blodprover. Hi.gråter mycket. Ka.
som tidigare varit tolk har nu satt på sig en vit rock och är doktor.
Tittar intresserad på alla proverna. Flyktingarna visar hur rädda de
är. Doktorn säger ”en är sjuk och en är inte sjuk” Den ena
flyktingen smiter. Doktorn ropar ”inte smita nu” med det visar
sig bara att flyktingen behöver kissa. (på låtsas)
Den ena flyktingen får börja i skolan.
Den andra ligga på sjukhuset. (vilket jag senare via personalen
på förläggningen får veta hänt i verkligheten) Doktorn gör henne
bra. De får gå i skolan (återigen blir tolken som blev doktor blir lärare)
Det hela slutar med att fröken i svenska skolan säger till flyktingarna
”sover du i skolan – får du åka tillbaka till Libanon”…
Mycket intressant att som svensk få se dessa ungar leka deras
första möte med det humana, flyktingvänliga landet Sverige…
Fattas inte en känsla??? Efter allt detta dramatiserade tar vi fikat
på cykeln och drar iväg upp till ån med filt hund och allt. Sitter
där och äter. Flickorna badar sen (Ja doppar fötter och mage.
De kan inte simma).Barnen tar upp hur det var i Mackmyra
Ladteater i våras. Det är bättre nu – utan de svenska barnen påstår de.
”vi vill komma till dig och vara ensamma” säger de. Jag får mig
en tankeställare. Integrering . På vems vilkor? Kanske ska
flyktingbarn innan de kommunplaceras få bearbeta med hjälp sina krigshändelser/flykthändelser m.m. innan jag börjar integrera.
Tillbaka i ladan. Bygger de upp en klädesaffär och sen rullar
leken på. Ka. vill leka tysk tolk så jag är tysk flykting som
handlar i klädesaffären. Helt underbar upplevelse en svenska
som leker tysk tolk och tolkar sin brutna svenska från tyska.
D. sa idag med anledning av sin ålder ”Jag är halvåtta och
Ha. är halv elva” Gulligt va. En mycket givande dag. Deras
syn på poliser får mig att fundera. Ska jobba mer med detta.
Och det ljuvliga Mackmyraborna bekymrar sig om den nya
vägbulan i allén. Det är deras katastrof i livet. Och i min lada
spelar Beiruts barn om döden. Det kallar jag att ha olika perspektiv
på livet…1989.06.22Varmt sol. Badar. De får åka båt med Ulla
på bruket. Det är bara fyra flickor idag men vi har det fint.
Tillbaka i ladan improviserar flickorna på svenskarabiska.Ka.
Polis Hi. Och Ha. äger en skoaffär (de använder alla utklädningsskor
till affären) Scenen delas mellan skoaffären och polisen som ligger
och sover. D. in tjuv. Kommer smygande in och tar polisens skor.
Säljer sedan skorna till affären (vilket svenska barn skulle
komma på det) Polisen vaknar. Går till affären och frågar
om de har hennes skor. Först säger de nej och polisen får
gå iväg utan skor (vilket barnen fnissar åt en polis utan skor
känns härligt) En av flickorna i affären gömmer polisens
skor men hon hittar dem. S. har varit väldigt passiv under
leken. Suttit mest nedanför scenen. Helt plötsligt skjuter
polisen tjuven som dör. Men skoaffärsinnehavaren skjuter polisen
– och ser mycket nöjd över att vinna. Vi pratar kring detta.
Barnen berättar om hur polisen och lärarna är i Syrien. Ha.
berättar att hon har en kusin som blivit slagen av läraren
så att hon fick ligga på sjukhuset. Då frågar jag i mitt svenska enfald
”men kommer inte polisen till skolan då?” ”Jovisst” svarar Ha
. ”Polisen säga bara bra slå ihjäl alla bara… bara alla barn… bra…”
Hi. Berättar att i skolan måste man stå på led och inte visa en min.
Råkar man klia sig på näsan får man en smäll av fröken.
Fröken har en pinne (de visar) att slåss med. Och barnen
visar var de brukar få smäll av pinnen –. Det är knogarna,
nacken och kinderna. De har ett stort hat och ännu större
rädsla för poliser. Jag måste be Eva Lena, kvarterpolis i Valbo
att komma till ladan – så att de får möta en svensk rar tjejpolis.
Kanske kan de bli något i rätt riktning. Vi tränar svenska ord.
Leker. Och i Mackmyra, den vägbuldrabbade, går diskussionen
vidare. Dessa svenska mammor med vägbulsproblem (uppsatta
för att skydda deras barn, men som nu hindrar morsornas framfart)
borde nog göra ett besök i min lada och se hur barnen skjuter
varandra med k – pistar… Kanske skulle de uppskatta…
tom Bruksallén med vägbula… jag skäms över svenskarna
och deras ”problem”

1989.06.26 (andra veckan)
Barnen har med arabiska danser. Det är varmt. Solen strålar
och vi dansar arabiska danser på en Mackmyriansk gräsmatta.
Härligt. Vi tränar svenska ord – som vanligt. Idag har jag
mikrofon till bandspelaren och de vill sjunga. Det blir mycket
inspelade sång – den ena vackrare än den andra. De försöker
lära mig… och jag är inte total kass… arabiska är ett roligt språk
…Nu kommer en oförklarlig pjäs. Är detta en gammal sägnen eller?
Jag rotar inte i allt de gör – för jag vill inte att de ska mista sin
spontanitet. De ser att jag skriver ned punkter men de är för
att jag är som jag uttrycker det ”dålig på arabiska” De ger mig
handlingen, men ibland får jag fixa förklaringen själv och det är
inte så lätt alla gånger. Ha. pjäs. En mamma har sju pojkar.
Hon vill ha en flicka. Hon längtar så. Och så blir hon gravid.
(Ka. som spelar mamma markerar med en massa kläder
till en stor mage). Barnet föds och mamman ser att det är
en flicka och gråter av glädje. Flickan växer. Mamman
måste köpa en ko, en häst, en tupp, en kyckling – och allt äter
flickan upp. Flickan blir så glupsk att hon tänker äta upp
ett litet barn men då visslar Ha, och in kommer tre lejon.
Och äter upp den glupska flickan. Hon är alltså död. D. är barnet
som hälsar på hos en rik man och skär halsen av honom
(hämtar en teatersabel som fanns i utklädningslådan)
Den rike mannen dör. D går hem till sin mamma och berättar
att hon skurit halsen av den rike mannen och att de nu äger
hundra hästar. Alla dansar och är glada (detta är på arabiska
men tolkas till mig. De är mycket ivriga att jag ska förstå)
Ha. påstår att hon hittat på detta när jag frågar om det är en
saga sen förr. Det som förvånar mig ganska mycket är att
de inte ber mig vara med i leken. Det skulle de svenska
barnen göra. Är det för att de tror att vuxna inte leker…
eller beror det på att jag inte kan språket eller… jag hinner
ju anteckna stolpar då vilket känns bra… men visst skulle
det vara roligt att få vara med och se om de skulle våga
skära av halsen på mig… i hela min svenska auktoritet…
blääääääJag förbereder dem noga på Eva Lena kvarterspolis besök hos oss.
De ser tvivlande ut när jag säger att hon är snäll… Hur blir detta?

1989.06.27
idag kommer lilla H. som haft halsfluss.
Jag känner ju henne sedan vårterminen. Hon är den sötaste
kurd jag känner. Vi läser lite svenska ord och pratar våra dagar…
då kommer Eva Lena. I polisoverall, brunbränd, läppstift – söt…
Flickorna blir knäpptysta. Rädda. Eva Lena sätter sig i ringen
och berättar om sig, om svenska poliser. Flickorna säger inte
ett ord. Jag frågar om Eva Lena vill leka med oss. Hon ser
ju hur situationen är… och vill vara med. Vi spelar spelet med
tärningen. Tar ord, gör pantomim. Flickorna har ju gjort detta
under våren så de är rätt säkra på det. När de ser att en polis
kan leka, göra fel, skratta åt sin klumpighet – lossnar det sakta.
Eva Lena lånar ut sin polismössa till Ha, och då skrattar mina
”fågelungar” och förstår att Syrien och Libanon inte bor i
Mackmyraladan…Vi fikar tillsammans. Eva Lena har säkert
mycket att göra men lägger om sitt program. Stannar hos
oss. Hon visar polisbilen och handbojor… (det vet flickorna
genast hur man sätter bakom ryggen. Det har de sett förr)
Polis i 14år och aldrig använt pistolen. Och vi pratar mycket
om att barn inte blir straffade i Sverige. När Eva Lena åker
kramar Ha. om henne spontant. Eva Lena säger till mig
(då flickorna springer iväg till Millrada) att hon blev alldeles
kall när hon stod inför dessa flickors kompakta tystnad
och rädsla… men vi vände det hela… hurra…och ute i
allén skumpar de förkrossade Mackmyra borna över katastrofens
i deras liv… dvs vägbulan…

1989.06.28
Varmaste dagen hittills. 27 grader. Pust. Barnen
vill rita till Eva Lena. De ritar JULGRANAR MED GLASKULOR.
Varför? Mitt i sommaren.De kom kanske hit till Sverige
i jultid och tycker att de är vackert. I alla fall så får
Eva Lena mest julgranar denna midsommarvecka.
Jag frågar om vi ska leka buss. Jag tänker mig en realistisk
situation från Björksätra till Sandvikens centrum. Jag är med
och har en barnvagn. Ho, kör. När ha. går på bussen
(som alltså är svensk och på väg från Björksätra) står hon
där plötsligt med k – pist och rånar chauffören. Springer
sedan och gömmer sig. Tar sedan Ka. som gisslan. D.
blir polis som ska ta rånaren. De försvinner i vedboden
och då jag tittar in dit efter dem blir jag skjuten. Jag
dör och ligger på scenen. Ka och D binder rånaren efter
det att de slagit k – pisten ur handen på henne. Polisen är
idag inte alls så otäck utan riktigt trevlig… Där jag ligger
död på scenen funderar jag över vad dessa flickor egentligen
försöker berätta för sig själva och för mig. Just då känns
det skönt att vara död… och slippa fortsätta färden vidare.
Och på något sätt kändes det bra – att de vågade skjuta mig…
i all min svenska auktoritet ha, ha… ja t.o.m. med en svensk
barnvagn.Nu bygger vi upp Köpcentrum i Valbo. Ka. hinner
bara sätta sig i kassan då kommer Ha. och dödar henne. Ka,
som är polis tar henne. Det blir aldrig något varuhus för det
hela kom liksom av sig. Vi går upp till badet. Eva Lena
kommer förbi med polisbil för att heja på flickorna. De blir glada.
Hon erbjuder dem att åka – men de vågar bara om jag och
Millrada följer med. Så det gör vi. När vi kommer hem till
ladan blir Eva Lena anropad från stationen att hon måste
bege sig ner till Valboköpcentrum för att det sitter en hund
instängd i värmen i en bil. Eva Lena förklarar att hon måste
åka dit och hjälpa ut hunden. Kulturkrock!!! Dessa mina flickor
alltså vara med om att svenska polisen åker och hjälper ut hundar.
De ser förvånade men glada ut. Millrada har gjort att de tycker
om hundar. Hur ska de förstå att Sverige inte tycker om hundar nu.
Hur ska de förstå att Sverige inte är Libanon… och att
svenska polisen hjälper ut svettandes hundar…En liten pjäs
börjar Hi.på. Barnen som stjäl blommor i en trädgård…
men vi blir avbrutna personalen kommer med bussen för
att hämta dem. ”Fast vi vill stanna till klockan 5 ”säger det”.
Och så känns det även i mig – denna sommarens varmaste dag.
Jag får pärlor varje dag – att bära med mig… upplevelsepärlor –
det mest värdefulla jag kan få…

1989.06.29
Fem härliga tjejer kommer inhoppande in i trädgård idag.
Längtar efter att leka säger de. Vi börjar som vanligt i ring
med dag och datum och ordträning. Oh så pedagogiskt…
Och sen försöker jag lära dem sångleken ”Viljen I veta…”
med gester… men vilken text det är egentligen… föga
pedagogiskt att lära ungarna denna stenåldersbit… men
de gillar den. Efter lite kaos kommer Ha. med idén om att vi
ska leka flyktingfamiljer. Ho. och jag ska vara syriska som
flyr på en annans familjs bekostnad. Vi stjäl pengar från den
andra familjen till vår flykt. (har detta hänt dem?).När vi
kommer hem till Sverige och ska gå till ICA kommer den
andra familjen och tar våra pengar. Polisen ingriper – skjuter –
jag påpekar att vi är i Sverige och Eva Lena skulle inte skjuta.
Diskussion uppstår och flickorna menar jag, jag har rätt.
Ha. tvivlar dock. De vill spela spelet. Sen går vi på ko – promenad.
Tittar på kossorna, plockar blommor och till flickornas stora
förtjusning träffar vi en hund som heter Jack (precis som Ha. bror)
och Millrada (Miralda) får busa en stund. Svenska sommaren
står på vår sida. Strålande sol. Det är som om Mackmyra vill
le mot dessa mina tjejer… och ge mig något som de
saknat långt där borta…

1989.06.30
Sista dagen. Veckan som blev två veckor – är slut. Idag är det fest. Vi repeterar alla svenska ord. Vi sjunger. Vi leker. Vi kramas. Och pratar, pratar.
Pratar som vanligt. Idag vill de inte gå på promenad. De vill sitta
i solen och prata säger de. Vi ringer till Eva Lena och pratar
med henne. Vi spelar spelet. Och allt går på svenska denna dag.
Vi fikar länge, länge, länge och riktigt rår om varandra. Sen
åker de. Vinkande. Det känns tomt. Jag städar ladan, tvättar,
dukar, plockar undan kläder, skrattar åt fönsterrutan som gick
sönder i en improvisation, ser pinnen som var k – pist ligga
på golvet, minns fåren som egentligen var stolar och tänker
ännu ett – på livet. Känner mig rik, men sentimental… Går in
och sätter på den arabiska musiken (band jag fått) högt högt o
ch tänker på Mackmyraborna och deras vägbulsperspektiv…

Slutkommentar Annandag jul – 90
Flyktingbarnen i Mackmyra Ladteater har lärt oss barnen
+ mig mycket. Och flyktingbarnen i Mackmyra Ladteater
har lärt sig mycket. Det är ett samarbete som borde uppstå
igen. För närvarande ingår endast två invandrarbarn (iranska)
i tonårsgruppen. Dessa är kommunplacerade i Gävle. Under
hösten – 90 strandade samarbetet med Röda Korsets
flyktingförläggning på (enligt dem) att flyktingarna
”inte ville vara tillsammans med de utvecklingsstörda
för de kunde lära sig fel svenska då”. En uppgift som
gav mig stor sorg i hjärtat, men som jag också kan förstå.
I tonårsgruppen har av olika skäl särskolebarnen blivit fler
än grunskolebarnen (något som jag arbetar på att förändra)
och man kan inte bortse från det fakta att flyktingbarnen inte
är vana att umgås med psykiskt utvecklingsstörda och har
en annan syn på dessa. Detta är ett område jag mycket gärna
skulle vilja jobba vidare på – att minska fördomarna bland
flyktingbarnen då det gäller handikappade.
”katten på råttan syndromet”
Tyvärr händer det om och om igen att mina skådespelare i
Kullerbytta – de utvecklingsstördas FRIA teatergrupp –
på väg till ABF,
Sätra blir utsatta för glåpord – kastade av just invandrar –
och flyktingbarn.”Du ser ut som en apa i ansiktet” ropade
en pojke en dag en invandrarpojke.Är det inte så… blir man
själv kallad ”svartskalle” av svenskar är det lätt att hugga
tillbaka på de som är ännu svagare dvs. det utvecklingsstörda.
Katten på råttan, råttan på repet… osv. Under våren kommer
Kullerbytta att i grundskolan spela den nya pjäsen ”apans hämnd –
mongoloiden som ville förändra barnen” i hopp om en
attitydförändring bland alla barn. Vi kommer att ta upp en
diskussion med lärare och elever om detta.
Ulrika.Horberg@telia.com www.handikappteater.nu
Detta material är skyddat enligt Lagen om upphovsrätt,1960:729.
Eftertryck, lagring i elektroniska media,visning på bildskärm eller annan form av kopieringoch spridning är förbjuden utan tillstånd .