Kullerbytta bildas 1979 (då under namnet Sätrahöjdens teatergrupp).
Gruppen består av vuxna utvecklingsstörda. Antal skådespelare i
Kullerbytta varierar under åren 1979-2001 mellan 5-14 deltagare i åldern
14-77 år. Flera av skådespelarna är fortfarande efter 15 -20 år aktiva i
gruppen. Verksamheten börjar som dramacirklar på dagcenter. Ur
dramaarbetet växer längtan att spela teater. 1979 uppträder gruppen för
första gången. Då för arbetskamrater på dagcentret.1980 flyttar gruppen
ut från dagcenter till ABF på Sätra (Gävle) där gruppen stannar t.o.m.
1993. I början organiserat, som studiecirkel och en del av arbetet på
dagcenter.Senare, som fri teatergrupp, utan anknytning till dagcenter.
1994 ingår Kullerbytta i den nybildade ideella föreningen Gävle
Handikappteater. Gruppmedlemmarna kommer från olika dagcenter, samt
särskolans högstadieklasser ( Gävle och Sandviken). 1994-2001 finns
gruppen i eget teaterhus i Valbo (Stenhuggargatan) 2001 flyttar gruppen
till centrala Gävle (FUB lokalen, Kyrkogatan)
Repetitionsmetod är den av Kullerbytta utvecklade “papegojmetoden”.
Ulrika säger repliken och skådespelaren upprepar den. På detta sätt lärs
replikerna in. Ett sådan arbete tar mellan 7-12 månader för en pjäs med
speltid 25-45 minuter. Innan skådespelarna kan “ta regi” bör varje
skådespelares ordförståelse kartläggas (t.ex. gå runt bordet, ställ dig
bakom stolen). Stor del av regiarbetet innebär att Ulrika visar
förflyttningarna på scen och skådespelaren härmar dessa. I Kullerbytta
ingår såväl läskunniga, som icke läskunniga. Pjäserna skrivs utifrån
skådespelarnas möjligheter att kunna gestalta rollerna. Alla kan således
vara med. Mellan 1979-1985 får skådespelarna inga manus. Allt repeteras
in via ”papegojmetoden”. Från 1986 får skådespelarna eget manus att
studera dock utanför repetitionstid. De icke-läskunniga får med hjälp av
gruppen läsa in sina repliker på ett band. Manus används endast av
regissör vid repetitioner. På detta sätt undviks risken för ”läsning” av
replikerna och främjar i stället det naturligt tonfallet. Sufflering
förekommer under samtliga föreställningar. Detta sker från scenkant
eller kuliss av Ulrika med ett eget ”hemmagjort” teckenspråk, som
markerar viktiga stödord i handlingen. Trots att gruppen framför en pjäs
20-30 gånger–är det inte ovanligt att suffleringsstöd behövs.
Kostym och rekvisita. Lågbudget och inte så viktigt.
Kullerbyttas skådespelare väljer själva sin kostymering. Utifrån deras
olika idéer om hur rollfiguren ska se ut, söker gruppen finna passande
kläder. Ofta letar man på Gävle Biståndsgrupp(second hand)eller i det
egna mycket enkla kostymförrådet.Ekonomin har aldrig tillåtet några dyra
specialkläder eller specialeffekter. Med enkla, billiga kläder och stor
fantasi kommer man långt.
Kullerbytta lägger, liksom övriga
grupper i Gävle Handikappteater tonvikten på texten och ett bra
framträdande. Ett par stolar,kanske någon enkel rekvisita, men det är
ORDET och SKÅDESPELARKONSTEN, som är i fokus.
Smink och resor
Skådespelarna tar på och av scenkostymer själva. Och ansvarar även för
sminkning. På turné ansvarar även skådespelarna för sin resväska med
teaterkläder. Detta har varit och är en ansvarsfylld del av
teaterarbetet, men detta bidrar till att utveckla skådespelarna. Gruppen
förflyttar sig vid turné inom kommunen (skolor för det mesta)oftast med
hjälp av Ulrikas gamla bil och ibland även med färdtjänsttaxi.
Teaterarbetet i Kullerbytta har genom alla år byggt på att skådespelarna
så långt som det är möjligt, tar ansvar för så mycket som
möjligt-eftersom gruppen alltid arbetat med endast Ulrikas hjälp.
Kullerbytta utvecklas på detta sätt inte bara på scen.
Pjäsernas innehåll. Manus.
Ulrika Hörberg skriver pjäserna regisserar, repeterar och finns med på
scenen i små biroller fram till 1990. (rollfiguren bestäms av
skådespelarna). De första åren är detta nödvändigt eftersom
skådespelarna behöver nära stöd för att genomföra sina roller, men efter
några år finns Ulrika med på scen endast med anledning av skådespelarnas
bestämda önskemål. Hon tilldelas av skådespelarna rollfigurerna
överbeskyddande mamma, fördomsfull granne eller oförstående personal.
Kullerbyttas rollfigurer och rollernas omfattning skrivs utifrån
skådespelarnas förmåga att kunna gestalta dem och helst lite till d.v.s.
att den nya rollen/rolltolkningen ska bidra till skådespelarnas
utveckling på och utanför scenen. Innan en ny pjäs skrivs så diskuterar
gruppen vad som är bra att lära sig under den nya uppsättningen. Så att
man hela tiden går vidare mot nya utmaningar. Vågar göra det man kanske
inte tror sig klara. Teaterarbetet (på och utanför scen) är en mycket
bra pedagogisk metod för utvecklingsstörda att söka ny kunskap om sig
själv, andra och samhället.
Kullerbyttas repertoar:
1979-1980
De första åren spelar gruppen övervägande korta
sketcher/pjäser om bl.a. gamla tider, äventyrsresor m.m. De sjunger
sånger de redan kan. En enkel pjäshandling tecknas ner. Repetitionerna
följer en ”röd tråd” och replikerna är improvisationer.
1981-1982
Fantasiämnen. Pjäsernas handling skrivs av Ulrika
utifrån skådespelarnas önskeroller. (Ex. i ”Tre Bröder” en sotare, en
kines, en baby i barnvagn, en tjuv, en tjock tant, en hembrännare och en
virrig gubbe) Endast Ulrika har ett manus med skrivna repliker och dessa
repeteras in med papegojmetoden.
1983-2001
Sedan 1983 behandlar Kullerbyttas pjäser hur det
är att vara utvecklingsstörd. Pjäserna tillkommer efter
många och livliga diskussioner i gruppen. Oftast handlar innehållet i
pjäserna om utvecklingsstördas livssituation i Sverige, andra länder, i
nutid men även i flydda tider. Och hur de utvecklingsstörda
skådespelarna upplever att det är att vara utvecklingsstörd i
förhållande till andra. Vad är just vid tillfället aktuellt i
handikappdebatten? Vad är angeläget att informera omgivningen om? Är det
några särskilda fördomar/orättvisor, som ska belysas? Efter diskussioner
i Kullerbytta och sen viss research(t.ex. diskussion med andra
utvecklingsstörda utanför Kullerbytta, studier av aktuell
facklitteratur, lagtexter, intervjuer) skriver Ulrika Hörberg ”ett
stycke pjäs”, som sedan provas av skådespelarna. Känns replikerna bra,
förstår skådespelarna handlingen och vad tycker de om texten? Under
repetitionerna görs hela tiden ändringar i takt med nya idéer. Ord, som
är lättare att säga, ordföljden förändras ibland efter skådespelarens
naturliga sätt att prata. Vanligtvis tar detta arbete flera månader
innan slutversionen är ”utprovad” och godkänd av skådespelarna. Ulrika
tycker att det är ytterst viktigt att innehåll och repliker
”skräddarsys” /anpassas till skådespelarnas möjlighet att tala och
gestalta. Skådespelarna måste självklart förstå vad de uttrycker verbalt
och icke-verbalt. Detta för att föreställningen ska bli trovärdig.
Pjäsen ska verkligen kännas, som skådespelarnas ”egen pjäs”. Ulrika
presenterar tidigt i repeti -tionsarbetet tänkbara scenlösningar, som
provas och som oftast ändras lika ofta som texten. Under hela
repetitionstiden pågår ett kreativt skapande-bit för bit. Och det
viktigaste av allt-gruppen har roligt. (“Sockarbagaren”2001 skrivs på
ett annorlunda sätt. Pjäsen får ganska snart en början, som gruppen
repeterar in.Och ett slut. Däremot saknas pjäsens mittparti under en
lång period. När detta äntligen skrivs klarar de erfarna skådespelarna i
Kullerbytta att ”infoga mittpartiet” i handlingen och sammanföra det
hela till en pjäs.)
Pjäsinnehåll orsakar konflikter.
Alltsedan pjäsen “Dagcenter Veta Hut” (1983) handlar Kullerbyttas pjäser
om de utvecklingsstördas liv och situation i samhället. Pjäserna tar upp
ämnen som t.ex. dagcenter och gruppboende. Vilka fritidsaktiviteter
utvecklingsstörda är hänvisade till och hur nya lagar INTE fungerar. Huvudtemat
i samtliga pjäser är BEMÖTANDE. Hur utvecklingsstörda
har, blir och troligen kommer att bli bemötta av omgivningen. Även hur
utvecklingsstörda bemöter varandra och andra. Pjäserna är provokativa och
häcklar gärna den oförstående, ibland fördomsfulla omgivningen och tar upp
många beslutsfattares okunskap. Landstings- och kommunala tjänstemän,
politiker, allmänheten och anhöriga figurerar i Kullerbyttas pjäser. Detta
bidrar till att man från bl.a. tjänstemannahåll under en period
(1983-1989) försöker hindra Kullerbyttas frispråkighet. Detta sker genom
att arbetsledare på dagcenter kallar skådespelarna till samtal och framför
sin kritik. Skådespelarna får även stå till svars för sina uttalande i
pressen. Ulrika får hård kritik för att ha ”uppviglat” de
utvecklingsstörda! Teaterarbetet gör skådespelarna mer självsäkra och
ifrågasättande. Därtill låter Ulrika dem svära, röka, kröka och prata om
sex på scen (se mer om detta
under verksamhetledare). Ulrika upptäcker att det råder en
uppfattningen bland en stor del av dagcenterpersonalen att ”en mer
lössläppt moral gäller för s.k. vanliga människor medan en annan
fördömande moral ska gälla de utvecklingsstörda. Trots att det i bägge
fallen handlar om vuxna myndiga personer.” Denna upptäckt kommer sedan att
ventileras i flera av Kullerbyttas pjäser och väcker ytterligare debatt.
Kullerbyttas taktik att bemöta kritik i stället för att ge vika,
resulterar i att dåvarande omsorgschef med bistånd av dagcenterpersonal en
gång för alla försöker tysta teatergruppen. Ulrikas studiecirklar sägs
upp. Drama-och teaterverksamheten ska upphöra. Dagcenter vill inte längre
betala för denna verksamhet. Kullerbytta går dock inte att stoppa. Genom
att söka medel från olika fonder och med bistånd från ABF, Gävle kan
Kullerbytta blir en FRI teatergrupp utanför dagcentertid. Alltså en
självbestämmande fritidsgrupp. Kullerbyttas föräldrar(samtliga medlemmar i
FUB) är i detta läge ett stort stöd. Åren går och föreställningarna
avlöser varandra. Gruppen uppmärksammas redan i mitten av 1980-talet av
press, radio och TV(lokal som riks). Kullerbytta spelar in flera
videofilmer och sprider på detta sätt sitt kunnande och sitt budskap
utanför Gävle. Från hela landet kommer intresserade människor
(dramapedagoger, politiker, personal, teaterfolk) på studiebesök. En
period avsäger sig gruppen alla studiebesök eftersom de tycker att
teaterarbetet blir åsidosatt. Många av landets nuvarande
teatergrupper med utvecklingsstörda skådespelare är inspirerade av
Kullerbyttas banbrytande teaterskapande, som började 1979.
Kullerbytta blir Gävle Handikappteater.
1994 blir Kullerbytta en av de grupper, som tillsammans bildar ideella
föreningen Gävle Handikappteater. (se
förening) Med Kullerbyttas ökande popularitet och tidens gång
förändras synen på den olydiga teatergruppen även från personalens håll.
Gruppen uppfattas inte längre, som ett hot, utan inbjuds att spela vid
personalutbildningar,politiska möten och att tillsammans med Invaliderna
spela för Kungaparet vid Gävle Kommuns 550 års jubileum (1996). Kungen
och Drottningen applåderar föreställningen och pratar sedan en stund med
skådespelarna.
Fyra av Kullerbyttas skådespelare deltar i projektet ”Yrkesskådespelare” Se
Projekt/Yrkesskådespelare. Ett projekt med pengar från
Kulturdepartementet. (se yrkesskådespeleri) Skådespelarna gör 1999-2000
egna skrivna kortpjäser om hur det är att vara utvecklingsstörd i olika
situationer. Detta under samlingsnamnet ”Oh Knäppisar”. Kullerbytta
framför flera dansnummer bl.a. på Folkets Hus, Gävle. Skådespelare i
Kullerbytta 2001:
Anders Hammarlund, 78 år, har varit med sedan
starten (1979)Susanne Mälkvist (1980), Monica Svensson (1984).Björn
Carlsson(1986) och Anna Widlund (1987).Sebastian Lind kom till gruppen
2000.Anders Nilsson (1996-98,2002)
Pjäser : Manus och regi Ulrika Hörberg
1981 “Kung Olavs Sandaler”
1982 “Tre Bröder”
1983
”Dagcenter Veta Hut”
1985 ”Gruppbostad Lyckan”
1987-90
”Sommarläger Spikmåla”
1991-94 ”Apans hämnd”
Pjäsens är gruppens
största succe´. Pjäsen har verklighetsbakgrund. Monica Svensson kommer
en dag till teatern och gråter eftersom några skolungar skriker efter
henne: ”Du ser ut som en apa i ansiktet”. Det får Ulrika att skriva en
pjäs om mongoloiden, som tillsammans med sina mongoloida kamrater, går
tillbaka till skolgården för att försöka upplysa och förändra barnen.
Det visar sig dock att rektorn och en landstingspolitiker är de mest
fördomsfulla. (se Pjästexter) Pjäsen
skrivs som en informationspjäs till grundskoleelever. Spelad
96(nittiosex) gånger genom åren. Efter besöken i skolorna kommer drygt
800 brev från eleverna. Dessa brev är grunden till en d-uppsats i
pedagogik vid Högskolani Gävle: ”Grundskolebarns förståelse av personer
med utvecklingsstörning” (se
abstract under Ulrika Hörberg)
1993-95 ” Kränk inte mig”.
(2000 ny
uppsättning av pjäsen.)En pjäs som kommer att vara aktuell under flera
år och som sätts upp i tre olika versioner beroende på skådespelarbyten.
Pjäsen handlar om de Utvecklingsstörda, som gör uppror på dagcenter
eftersom personalen inte lyssnar på dem. Rashygienska aspekter tas upp
och ekonomiska indragningar.(se pjästexter)
1996”Bara en mongo” - i samarbete med andra grupper i Gävle
Handikappteater
Pjäsen tilldrar sig på ett TV bolag. Där Mr. och
Miss Handikapp ska koras och erövra Drottning Silvas ”tycka synd om
pris”. En satir över massmedia och allmänhetens syn på handikappade.
Pjäsen spelas för kungaparet.
1996 ”Brukare” Monodialog framförs av Monica Svensson.
Bakgrund:
Enhetschefen(chef för daglig verksamhet) beslutar att utvecklingsstörda
på dagcenter inte längre ska benämnas ”arbetstagare” utan ”brukare”.
Kullerbyttas skådespelare reagerar häftigt på detta. De vill kallas
arbetare och tycker inte alls om det passiva ordet ”brukare”.
Kullerbytta besöker tillsammans med Ulrika en dag Valbo Köpcentrum och
intervjuar 100 slumpmässigt valda personer i olika åldersgrupper till en
enkät. Frågan Kullerbytta ställer är ”Vad kommer du att tänka på när du
hör ordet Brukare?”. Resultatet blir att majoriteten av de tillfrågade
hänför ordet Brukare till ”missbrukare” eller ”jordbrukare”. Vilket
stärker Kullerbyttas uppfattning om ordet ytterligare. Ulrika skriver en
monodialog till Monica. Där spelar Monica två roller med hjälp av en
hatt och en stol. På ena sidan stolen och utan hatt gestaltar Monica en
utvecklingsstörd, som ifrågasätter ordet. På andra sidan stolen och med
hatt föreställer Monica -enhetschefen. Delar av texten hämtas ur ett
brevsvar från enhetchefen till Kullerbytta. (se
Pjästexter)
1999 “Apans hämnd”(ny uppsättning)
1999 “Halvar och Hemtjänsten” (I samarbete med Invaliderna)
Är
Ulrikas pjäs om hur hennes pappa vid hög ålder drabbas av sjukdomen MS
och ännu mer av en intolerant hemtjänst. (se
Invaliderna)
2000 “Kränk inte mig”(ny uppsättning)
2002 “Sockarbagaren” (fsöreställning riktad till grundskolebarn.)
|
