Gävle Handikappteater grundades 1979
av Ulrika Hörberg
1971 startade Ulrika teater/drama grupper
på vårdhemmet Björnkulla Huddinge
1972 Ulrika har teaterpremiär med
utvecklingsstörda skådespelare på
sommarläger Klockabackaskolan
Upplands Väsby
1973-75 teater/drama grupper med
utvecklingsstörda i Avesta

"Att få skriva pjäser, regissera och repetera med alla mina skådespelare i åldern 8-75 år har tagit det mesta av min vakna tid de senaste tjugo åren, men nästan varje dag har varit ett lärorikt äventyr. Några år var vi hela 47 skådespelare .I år, anno 1999, är vi "bara" 33 stycken åtminstone just nu. Många strider har vi utkämpat tillsammans- mina skådespelare och jag. Det har handlat om allt från yttrandefrihet till lokalfrågan. Och vi har alltid varit på jakt efter pengar till verksamheten. Oj, vad vi kämpat med repliker och omgivningen. Men massor av applåder har vi fått. Genom många av livets olika skeden-har vi alltid mött det svåra och det lustfullda-tillsammans." Ulrika Hörberg (Gävle Handikappteaters egen tidning 1999).

Pionjären Hörberg (Verksamhetsledare). Därför blev det teater med handikappade?

Det var inte alls meningen. Det blev bara så. Eftersom Ulrika helt oplanerat, som filmstuderande blev förälskad i de utvecklingsstörda. Under hela sin uppväxt i Avesta spelade Ulrika teater. Vid åtta års ålder hade hon en kasperteater i barndomshemmets källare. Där gav hon föreställningar för grannskapets ungar och vuxna. Ulrikas scen på sommarloven fanns i skogen. På en sten, med en ridå bestående av en filt på ett tvättsnöre mellan två träd, organiserade Ulrika teaterföreställningar tillsammans med kvarterets ungar. Hon skrev korta pjäser och regisserade. Så Ulrikas yrkesval var självklart. Skådespelare eller regissör ville hon bli. Efter studentexamen 1969 blev det teater-och filmvetenskapliga studier på Stockholms Universitet. Under en kort tid gick hon på Gösta Terseus teaterskola, men Ulrika trivdes inte med den auktoritära teaterlegenden. Hon ville bestämma själv. I de filmvetenskapliga studierna (B-kursen)ingick det att skriva en uppsats. Ulrika visste inte vad hon ville skriva om. Då föreslog två studiekamrater att de tillsammans skulle skriva om utvecklingsstördas filmupplevelse. "Vad då -utvecklingsstörda?" sa Ulrika. Hon hade ingen närmare erfarenhet av utvecklingsstörda. Visst hade hon på håll sett några utvecklingsstörda under barndom och tillsammans med sina kamrater skrikit fula ord efter dem. Och hon hade hört skrämmande historier om "idioterna", som fanns inlåsta på vårdhemmet i grannstaden.

En kall dag i januari 1971 åkte således de tre filmstudenterna till dåvarande vårdhemmet Björnkulla i Huddinge för att intervjua några vuxna utvecklingsstörda om deras filmintresse. Björnkulla var en stor institution med drygt 350 utvecklingsstörda och låg avsides en bit in i skogen. Ett "samhälle" för sig själv med ett antal hus. Där fanns bl.a. ett café, tandläkare, läkare och fritidsavdelning. I början av 1970-talet var det forfarande ovanligt att utvecklingsstörda vistades utanför institutionsmiljön. Vårdideologin, som då rådde, gjorde gällande att de utvecklingsstörda mådde bäst av att leva i skyddad miljö utanför samhället. Måste de omhändertagna av någon anledning lämna institutionsmiljön medföljde alltid personal. På Björnkulla, den kalla dagen i januari 1971 -sa det bara "pang" inom Ulrika vid mötet med de utvecklingsstörda. Hon blev djupt förälskad i dessa vänliga och spontana personer. Hon tyckte sig ha funnit "de riktiga människorna" i sitt liv. Och bland dessa riktiga människor ville hon fortsätta att vara. Det kändes helt rätt. Samma dag besökte hon Björnkullas fritidsavdelning och sökte sommarjobb. Och blev antagen på stående fot. Sommaren 1971 lämnade således Ulrika teater-och filmvärlden för att få ta del av den utvecklingsstördas värld. Arbetet på fritidsavdelningen bestod bl.a. av att ordna utflykter, maskerader, danser för alla dessa institutionsboende. Vuxna och barn. Här såg hon för första gången hur personal och samhäll behandlade dessa människor. Och upplevde att utvecklingsstörda -Ulrikas riktiga människor, bemöttes många gånger ,som andra klassens människor. Och det kändes fel. Efter denna sommar var det en omöjlighet för Ulrika att tänka sig en framtid, enbart som skådespelare eller regissör. Ulrikas kände att framtiden även måste innehålla närheten till de utvecklingsstörda och kampen för en bättre tillvaro för dessa.

Dramapedagog för utvecklingsstörda. Att välja ett yrke som inte fanns.

I stället för att fortsätta sin teaterutbildning valde Ulrika att studera pedagogik på universitetet .Hon trodde att det skulle ge henne bättre möjlighet att förstå de utvecklingsstörda och att förverkliga idén, som växt fram under sommaren på Björnkulla .Idén var att ge de utvecklingsstörda tillgång till drama och teater. Ulrika var övertygad om att drama/teater kunde vara en framgångsrik metod för att ge de utvecklingsstörda ökad kunskap om sig själv, sina kamrater och världen utanför institutionen. Och lika viktigt, en möjlighet att göra utvecklingsstörda synliga för omgivningen. Ulrika brann för att försöka förändra omgivningens i många fall negativa bemötande av de utvecklingsstörda. Redan hösten 1971 startade Ulrika de första studiecirklarna i drama/teater på vårdhemmet Björnkulla. Det var inte många som trodde att det var möjligt att på detta sätt aktivera de utvecklingsstörda. Vårdhemspersonalen var mycket skeptiska. De t.o.m. undrade vad studiecirklarna skulle tjäna till . Det var en inställning som kom att följa Ulrika under de första tio åren. I slutet på 1970-talet när Ulrika ville införa drama/teater för särskolans elever i Gävle möttes hon bl.a .av inställningen att det inte var lämpligt . Teater framförda av utvecklingsstörda betraktades då av en del som lyteskomik. Utvecklingsstörda skulle inte visa upp sig? Omgivningen glodde nog ändå? Tack och lov fanns det tidigt personer som trodde på Ulrikas idé och stöttade . En av dem var dåvarande medicinalrådet ,professor Karl Grunewald. Ulrikas mentor genom alla år. Redan 1976 fick Ulrika medverka med en artikel om Skapande dramatik för utvecklingsstörda i Karl Grunewalds bok "Omsorg om utvecklingsstörda Nya rön och praktiska metoder".

Drama/teater på dagcenter under 1980-talet

1975 flyttade Ulrika till Mackmyra (en liten by mitt emellan Gävle och Sandviken). Första året arbetade hon på dåvarande Strömsbrohemmets skola, (vårdhem för utvecklingsstörda barn och tonåringar) som vikarierande lärare.Där fick hon inblick i ännu en sluten institutionsvärld och såg de begränsade utvecklingsmöjligheterna samhället erbjöd barn med utvecklingsstörning. Här växte Ulrikas ilska över hur hennes riktiga människor behandlades. Från mitten av 70-talet startade hon med hjälp av studieförbund en rad olika dramagrupper för utvecklingsstörda på dagcenter och i särskolan. Fortfarande var bisysslor(som studiecirklar på dåvarande ålderdomshem, vuxenpsyk, olika vuxenutbildningar m.m.)nödvändiga för försörjningen. Under 1980-talet hade studieförbunden fortfarande ekonomiska möjligheter att satsa på cirklar för utvecklingsstörda. Det innebar att Ulrikas verksamhet kunde fortgå på många av dagcentren i Gävle och i Sandviken. Många utvecklingsstörda ville vara med. Drama/teater var då ett helt nytt ämne för uvecklingsstörda. Dramagrupperna jobbade ofta med aktuella händelser i den utvecklingsstördes liv. Många gånger tog Ulrika klar ställning mot personalens sätt att bemöta de utvecklingsstörda. Detta kom att innebära att Ulrikas verksamhet ansågs kontroversiell .Mycket kritik fick hon utstå bl.a. för hon arbetade med kroppsuppfattning och sexualitet. I början på 1980-talet blev hon en dag kallad till dåvarande vårdchef på landstinget efter att ha dramatiserat en förlossning med en vuxna utvecklingsstörda på dagcenter. Vårdchefen ansåg att det var ett olämpligt ämne att inviga de utvecklingsstörda i. Under samma tid upplevde Ulrika att dagcenterpersonalen ofta krävde vissa moraliska regler av utvecklingsstörda -som inte omfattade personalen själva. Det var "skillnad på folk och folk". Detta diskuterade Ulrika med de utvecklingsstörda och vid personalmöten. Från scenen framförde de utvecklingsstörda oemotsagda sina åsikter. Genom att belysa många orättvisor råkade Ulrika och hennes skådespelare i blåsväder mer än en gång. Och att utvecklingsstördas skulle omfattas av yttrandefriheten var på den tiden ingen självklarhet. Då Ulrika (1986) med dramats hjälp förklarade den nya omsorgslagen för de utvecklingsstörda kände sig personalen på ett dagcenter sig hotade. De utvecklingsstörda började ställa krav på sina rättigheter. Dagcenterpersonalen tog då kontakt med studieförbundet Ulrika arbetade åt och meddelade att man omgående ville avslutade samtliga Ulrikas cirklar. Ett beslut, som togs utan att tillfråga de utvecklingsstörda! Dåvarande omsorgchef motiverade senare beslutet med att Ulrika hade uppviglat de utvecklingsstörd. (Något som Ulrika fortfarande är stolt). Personalens auktoritet var hotad. De utvecklingsstörda ville inte sluta sitt teaterarbete. Ulrika lyckades med fondmedel och projektpengar rädda verksamheten. Nu förvandlades verksamheten till en fritidsaktivitet. "Kullerbytta-de utvecklingsstördas fria teatergrupp" skapades. Där ordet FRIA var ytterst viktig. Kullerbytta kom inom ett par år att bli en av Gävles mest populära och aktiva amatörteatergrupper (se vidare Kullerbytta) Ulrika utökade sin verksamhet till andra handikappgrupper se : Grupper 1979-2001.